Mammor, kakor och godis i Bryssland
"Vad säger din mamma om att du åker iväg så här?" säger hon och synar mig från topp till tå. Det tar en stund innan jag fattar. Den medelålders kvinnan, som gärna vill hjälpa till när jag installerar mig, tror att jag är femton år. Hon ser ut att tro att jag är en mytoman när jag berättar att jag är gift och mamma till storan och lillan.
Lite senare på kvällen följer hon med till stormarknaden för att se till att jag inhandlar lite frukost. Hon har inget hem i närheten att bjuda in mig till, så jag tolkar denna gest som en förlängning av den fantastiska gästfrihet som är typisk för landet.
"Jag ska handla samma saker som du, så kanske jag också blir smal", säger hon och plockar åt sig av samma varor när vi går genom affären. Sen ångrar hon sig. Affären var i dyraste laget, clementinpriset det dubbla mot i hennes närköp.
När jag är klar tittar hon skeptiskt i min kundkorg. Sju olika varor har jag hittat. Hennes är åter tom.
"Men du har ju inte tagit några kakor eller något godis?"
"Nä", säger jag.
Vips har hon köpt en påse havrekakor och lite rysk marmeladkonfekt till mig, för det bara måste intagas till frukost.
Lite senare på kvällen följer hon med till stormarknaden för att se till att jag inhandlar lite frukost. Hon har inget hem i närheten att bjuda in mig till, så jag tolkar denna gest som en förlängning av den fantastiska gästfrihet som är typisk för landet.
"Jag ska handla samma saker som du, så kanske jag också blir smal", säger hon och plockar åt sig av samma varor när vi går genom affären. Sen ångrar hon sig. Affären var i dyraste laget, clementinpriset det dubbla mot i hennes närköp.
När jag är klar tittar hon skeptiskt i min kundkorg. Sju olika varor har jag hittat. Hennes är åter tom.
"Men du har ju inte tagit några kakor eller något godis?"
"Nä", säger jag.
Vips har hon köpt en påse havrekakor och lite rysk marmeladkonfekt till mig, för det bara måste intagas till frukost.
Tre dåliga och tre bra
Som sagt har jag varit på östligare marker och faktiskt haft det riktigt bra. Ibland, i hybrisstunder, känns det som att jag börjar förstå systemet lite och smälter in ganska bra. Men det finns tre saker som jag bara inte kan med - och som skulle vara mina stora problem om vi flyttade dit (vilket det inte finns några planer på, måste jag bara inflika):
1. Tidskulturen. Det värsta är inte att saker går långsamt, utan att man kastas mellan att det går fort, långsamt och står stilla, bildligt talat.
2. Andedräkterna. Varför borstar inga mänskor tänderna? Och varför måste alla stå så nära? Jag får panik!!
3. Miljön. Skitig luft och skräp överallt. Varje gång man snyter sig är det spännande att se hur svart pappret kan bli.
För att då inte låta så negativ måste jag klämma dit med några bra saker:
1. Kulturen. Passionen för det vackra i konst, musik, arkitektur (obs, nu tänker jag inte på sovjethöghusen eller de nya flashiga med 90 % glas) och kyrkor.
2. Människokärleken. Det normala är ju att man kan bli lite b/ryskt behandlad i servicelägen, men när man möter människor ... varje medmänniska ser sig som en terapeut och frågar om allt från vad ens fastrar och mostrar heter till om man har några allergier och om man mår dåligt.
3. Tekulturen. Här har folk förstått att det är te som gäller.
1. Tidskulturen. Det värsta är inte att saker går långsamt, utan att man kastas mellan att det går fort, långsamt och står stilla, bildligt talat.
2. Andedräkterna. Varför borstar inga mänskor tänderna? Och varför måste alla stå så nära? Jag får panik!!
3. Miljön. Skitig luft och skräp överallt. Varje gång man snyter sig är det spännande att se hur svart pappret kan bli.
För att då inte låta så negativ måste jag klämma dit med några bra saker:
1. Kulturen. Passionen för det vackra i konst, musik, arkitektur (obs, nu tänker jag inte på sovjethöghusen eller de nya flashiga med 90 % glas) och kyrkor.
2. Människokärleken. Det normala är ju att man kan bli lite b/ryskt behandlad i servicelägen, men när man möter människor ... varje medmänniska ser sig som en terapeut och frågar om allt från vad ens fastrar och mostrar heter till om man har några allergier och om man mår dåligt.
3. Tekulturen. Här har folk förstått att det är te som gäller.
Hemma från Bryssland
Det bästa med att åka bort är att komma hem igen ... nu har jag varit på min tredje sova-borta-från-familjen-period på tre veckor. Kanske inte så bra ... I alla fall: nu är jag hemma från Bryssland. (Så heter det enligt storan, som inte skiljer på EU-land och mer östliga stater.)
Barnen har regredierat till åttamånadersflickor. Det vill säga: de hänger i mina byxor och skriker så fort jag går ut ur rummet. Själv har jag regredierat till emotionell-nyförlöst-mamma-stadiet, förutom att det inte är några hormoner inblandade - jag gråter nästan bara jag tittar på dem, så fina de är.
Pratade i telefon med storan i går på väg från flygplatsen:
"Mamma jag har saknat dig. I dag lekte vi att vi var döda."
Jag tror att jag ska vara hemma lite mer framöver ... och njuta lite av nuet dessutom.
Barnen har regredierat till åttamånadersflickor. Det vill säga: de hänger i mina byxor och skriker så fort jag går ut ur rummet. Själv har jag regredierat till emotionell-nyförlöst-mamma-stadiet, förutom att det inte är några hormoner inblandade - jag gråter nästan bara jag tittar på dem, så fina de är.
Pratade i telefon med storan i går på väg från flygplatsen:
"Mamma jag har saknat dig. I dag lekte vi att vi var döda."
Jag tror att jag ska vara hemma lite mer framöver ... och njuta lite av nuet dessutom.
En mors värde
Våra barn fick i dag bekanta sig med nya väsen. Vi är inte särskilt djurvana i vår familj, och för lillan blev det första gången hon mötte kattungar. Barnen grejade med de där stackars krakarna hos våra vänner hela eftermiddagen - bättre barnvakt har vi aldrig haft, för att citera mamman i huset (inte kattmamman, utan värdinnan).
Storan och lillan kastade bollar tvärs över köket, prasslade med papperstussar och tjöt av förtjusning när kattungarna villigt lät sig behandlas i timtal. De små duniga kissungarna var också på bushumör och verkade glädja sig åt uppmärksamheten. Kattmamman höll sig undan (tja, vi som är mammor vet ju hur skönt det kan vara) och tittade till sina ungar ett par gånger.
När husets värdinna blev ensam med storan och kattungarna i köket berättade hon att alla kattungar var sålda och skulle hämtas i morgon. Varpå storan blev stum. Sedan:
"Kattmamman kommer att bli jätteledsen. Om man inte får träffa sina barn, saknar man dem jättemycket. Hon vill nog inte att de ska säljas", kontrade storan och såg ledsen ut.
En halvtimme senare var det dags att avveckla oss från AB Kattkennel. Storan fick ett litet utbrott eftersom katterna inte kunde följa oss hem. Jag förklarade att mamma (jag själv, alltså) är lite allergisk, och att man inte får ha husdjur i vårt hyreshus.
"Du kan flytta nån annanstans, så kan vi ha katter. Förresten kan vi bo nån annanstans också."
Där fick man. All medkänsla med mänskomammor försvunnen.
Storan och lillan kastade bollar tvärs över köket, prasslade med papperstussar och tjöt av förtjusning när kattungarna villigt lät sig behandlas i timtal. De små duniga kissungarna var också på bushumör och verkade glädja sig åt uppmärksamheten. Kattmamman höll sig undan (tja, vi som är mammor vet ju hur skönt det kan vara) och tittade till sina ungar ett par gånger.
När husets värdinna blev ensam med storan och kattungarna i köket berättade hon att alla kattungar var sålda och skulle hämtas i morgon. Varpå storan blev stum. Sedan:
"Kattmamman kommer att bli jätteledsen. Om man inte får träffa sina barn, saknar man dem jättemycket. Hon vill nog inte att de ska säljas", kontrade storan och såg ledsen ut.
En halvtimme senare var det dags att avveckla oss från AB Kattkennel. Storan fick ett litet utbrott eftersom katterna inte kunde följa oss hem. Jag förklarade att mamma (jag själv, alltså) är lite allergisk, och att man inte får ha husdjur i vårt hyreshus.
"Du kan flytta nån annanstans, så kan vi ha katter. Förresten kan vi bo nån annanstans också."
Där fick man. All medkänsla med mänskomammor försvunnen.
Bilkörning och föräldraskap
"Kör du bil?" frågade kollegan härommorgonen då jag susade in till jobbet i egen bil.
Det händer ju inte varje dag, men det har blivit lite oftare de senaste åren. Håller på att komma över min dödsrädsla. Det konstiga med den är att den är omvänd. Jag är nämligen inte särskilt rädd för att dö själv, utan i stället för att ha ihjäl eller skada andra av misstag. Det är sånt /konstruktivt/ jag kan sitta och fundera över under en biltur ...
När jag sedan var på väg hem från jobbet samma dag, slog det mig att bilkörning är som att vara förälder. Man sitter vid ratten och försöker fatta rätt beslut. Man tror att man är på rätt väg. Ansvaret för bilens last är enormt. Ibland tror man att man ligger i rätt fil, men så måste man plötsligt byta. Koncentrationen är på topp och förhoppningsvis är bilen välservad.
Det svåra i att vara förälder är att man inte kan göra på sätt A och självklart förvänta sig svar B. Man kan göra allt rätt, men ändå komma fel. Eller vara med om något otrevligt. Man kan vara yrkeschaufför men ändå stöta på trafikgalningar, framhoppande älgar eller brinnande bilar. Med andra ord: faktorer i livet vi inte styr över själva ...
Som tur är får vi lita till Guds nåd. Själva räcker vi inte alltid till som småbarnsföräldrar (eller bilförare!), men vi kan lita till Gud som den bäste pappa som någonsin funnits. Och att Han tar hand om våra knattar när vi inte själva styr.
Det händer ju inte varje dag, men det har blivit lite oftare de senaste åren. Håller på att komma över min dödsrädsla. Det konstiga med den är att den är omvänd. Jag är nämligen inte särskilt rädd för att dö själv, utan i stället för att ha ihjäl eller skada andra av misstag. Det är sånt /konstruktivt/ jag kan sitta och fundera över under en biltur ...
När jag sedan var på väg hem från jobbet samma dag, slog det mig att bilkörning är som att vara förälder. Man sitter vid ratten och försöker fatta rätt beslut. Man tror att man är på rätt väg. Ansvaret för bilens last är enormt. Ibland tror man att man ligger i rätt fil, men så måste man plötsligt byta. Koncentrationen är på topp och förhoppningsvis är bilen välservad.
Det svåra i att vara förälder är att man inte kan göra på sätt A och självklart förvänta sig svar B. Man kan göra allt rätt, men ändå komma fel. Eller vara med om något otrevligt. Man kan vara yrkeschaufför men ändå stöta på trafikgalningar, framhoppande älgar eller brinnande bilar. Med andra ord: faktorer i livet vi inte styr över själva ...
Som tur är får vi lita till Guds nåd. Själva räcker vi inte alltid till som småbarnsföräldrar (eller bilförare!), men vi kan lita till Gud som den bäste pappa som någonsin funnits. Och att Han tar hand om våra knattar när vi inte själva styr.
Talande skyltar?
För ett par månader sedan monterade man upp en dynamisk skylt vid min pendeltågstation. Den första veckan hängde en mindre pappskylt bredvid, med informationen att det var ett "försök från SL med dynamiska skyltar". Pappskylten försvann snart och förmodligen är nu systemet permanentat, till allas stora glädje!
Hem till oss är det 15 minuters promenad och man kan i stället för att gå välja mellan fyra olika bussar, som går från tre olika hållplatser. Det har varit ett extremt bläddrande i tabellen varje gång ... och nu är det bara att snabbt läsa av den digitala informationen som på en gång visar rätt och smidigast väg. Vilken skillnad!
På bussen iakttog jag i dag en grupp män från Mellanöstern. De samtalade intensivt samtidigt som de rasslade med sina radband. Ungefär som att be effektivt, eller? Som när min mormor stickar strumpor framför tv:n? En av männen hade ett av de största radband jag nånsin sett. Kulorna var som elfenbensfärgade dankar och det klonkade om dem som när infödda kineser spelar mahjong.
Ofta önskar jag att det vore med Gud som med dynamiska skyltar. Att det bara vore att snabbt kasta en blick på en färdig, pålitlig skylt och få vägledning för hela livet. Snabbaste vägen och rätt hållplats på en gång. Plus några förslag om man skulle råka missa den första.
I Bibeln hittar vi vägledning för mycket ... men ibland verkar det som att vi bara kan hitta fram till Guds svar genom att släppa allt annat och slutligen landa inför Gud. Utan vare sig tidtabeller eller färdiga skyltar. Ännu mer förstår jag detta sedan jag blev förälder. För visst vore det smidigt ibland, att bara ge sina barn en manual med färdiga svar och instruktioner? Men hur roligt skulle det vara - ingen dialog, inget möte, inga skratt, ingen brottningskamp, ingen intimitet, inget utbyte, ingen trygghet nödvändigtvis?
Och inte skulle vi som föräldrar heller vilja att våra barn kommunicerade med oss som robotar, samtidigt som de gjorde en massa annat? Radband eller inte. Jag tror att Gud föredrar när vi kraschlandar inför Hans ansikte.
Hem till oss är det 15 minuters promenad och man kan i stället för att gå välja mellan fyra olika bussar, som går från tre olika hållplatser. Det har varit ett extremt bläddrande i tabellen varje gång ... och nu är det bara att snabbt läsa av den digitala informationen som på en gång visar rätt och smidigast väg. Vilken skillnad!
På bussen iakttog jag i dag en grupp män från Mellanöstern. De samtalade intensivt samtidigt som de rasslade med sina radband. Ungefär som att be effektivt, eller? Som när min mormor stickar strumpor framför tv:n? En av männen hade ett av de största radband jag nånsin sett. Kulorna var som elfenbensfärgade dankar och det klonkade om dem som när infödda kineser spelar mahjong.
Ofta önskar jag att det vore med Gud som med dynamiska skyltar. Att det bara vore att snabbt kasta en blick på en färdig, pålitlig skylt och få vägledning för hela livet. Snabbaste vägen och rätt hållplats på en gång. Plus några förslag om man skulle råka missa den första.
I Bibeln hittar vi vägledning för mycket ... men ibland verkar det som att vi bara kan hitta fram till Guds svar genom att släppa allt annat och slutligen landa inför Gud. Utan vare sig tidtabeller eller färdiga skyltar. Ännu mer förstår jag detta sedan jag blev förälder. För visst vore det smidigt ibland, att bara ge sina barn en manual med färdiga svar och instruktioner? Men hur roligt skulle det vara - ingen dialog, inget möte, inga skratt, ingen brottningskamp, ingen intimitet, inget utbyte, ingen trygghet nödvändigtvis?
Och inte skulle vi som föräldrar heller vilja att våra barn kommunicerade med oss som robotar, samtidigt som de gjorde en massa annat? Radband eller inte. Jag tror att Gud föredrar när vi kraschlandar inför Hans ansikte.
THE disappointment
Trogna läsare känner förstås till mitt beroende. Goda teer, gärna mycket och ofta. Helst inte de där gula tråkpåsarna man normalt serverar om man själv inte är nån te-själ, och helst inte för mycket grönt eller örtte.
I går var en sån där jobbig dag, när jag inte fått nåt te i mig. Det gick ganska bra ända tills vi skulle ut till flygplatsen och åka hem till Sveriget igen. Världens tråkigaste flygplats som kreativitetsmässigt hamnar i sovjetklass. (Typ socialistisk realism i gråskala utan någon som helst konst.)
Maken uppmuntrade mig att köpa te bredvid incheckningsdiskarna för de sista slantarna. Eftersom personalen inte kunde svenska, och det hör till saken att jag inte gärna pratar franska (okej, jag kan inte ett ord) fick det bli med lite teckenspråk. Mest var jag sugen på nåt svart te med citrussmak. Så fick jag syn på en påse med texten "Lime" bakom disken. Pekade, viftade och uttalade "lajm" flera gånger - till slut hade expediten uteslutit alla andra.
Jag fick min temugg och vi halvsprang mot gaten. Då upptäckte jag det. "Lime" kan även betyda lind på engelska. Kul. Jag hade köpt äckligt örtte med lindblomssmak som jag dessutom blev tvungen att hälla ut två minuter senare vid säkerhetskontrollen.
Tack kära Sterling för att ni gjorde ett undantag och JUST DENNA DAG serverade te och kaffe till era kunder! Ska aldrig glömma det.
I går var en sån där jobbig dag, när jag inte fått nåt te i mig. Det gick ganska bra ända tills vi skulle ut till flygplatsen och åka hem till Sveriget igen. Världens tråkigaste flygplats som kreativitetsmässigt hamnar i sovjetklass. (Typ socialistisk realism i gråskala utan någon som helst konst.)
Maken uppmuntrade mig att köpa te bredvid incheckningsdiskarna för de sista slantarna. Eftersom personalen inte kunde svenska, och det hör till saken att jag inte gärna pratar franska (okej, jag kan inte ett ord) fick det bli med lite teckenspråk. Mest var jag sugen på nåt svart te med citrussmak. Så fick jag syn på en påse med texten "Lime" bakom disken. Pekade, viftade och uttalade "lajm" flera gånger - till slut hade expediten uteslutit alla andra.
Jag fick min temugg och vi halvsprang mot gaten. Då upptäckte jag det. "Lime" kan även betyda lind på engelska. Kul. Jag hade köpt äckligt örtte med lindblomssmak som jag dessutom blev tvungen att hälla ut två minuter senare vid säkerhetskontrollen.
Tack kära Sterling för att ni gjorde ett undantag och JUST DENNA DAG serverade te och kaffe till era kunder! Ska aldrig glömma det.
På tu man hand i Eu-land
Som genom ett under fick vi åka på bjudresa till Eu-staden och gotta oss lite. Staden där chokladbutikerna står så tätt att man tror man kommit till Willy Wonka-land, där största sevärdheten är en pinkande lillkille och där solen värmde på så att man kunde gå i t-tröja mest hela dagarna.
En riktig vuxenresa. Utan barn. Det var andra gången vi kom iväg på en kort utlandstripp UTAN barn. Efter en dag på stan insåg jag att vi ändrat semesterbeteende. Tidigare har våra semestrar varit lågbudgetresor med extremtempo och upplevelsefanatism. (Minns du, älskling, när vi reste runt i Israel och levde på kex och juice i tio dagar? Enda gången vi åt riktig mat var i drusbyn på Golanhöjderna, av humanitära skäl.) Den här gången:
- promenerade vi utan mål
- fikade vi varannan timme (som en annan pensionärsbussresa)
- hade vi inte läst på någonting i förväg
- var de långa, goda luncherna och middagarna i fokus
- tog vi (åtminstone jag, hehe) sovmorgon
- var vi helt ointresserade av den lokala maten. Varför äta den när det finns italienskt?
- var vi tysta långa stunder
Det finns ju ett och annat jag förstås tycker är mindre bra med vårt ändrade semesterliv. När man nu, för en gångs skull, kan göra något utan barn ... ja, då får man för sig att man ska handla en massa till barnen. Varför hänger man i leksaksaffärer när man är utomlands på tu man hand? Ska grunna lite mer på det.
Europaparlamentet (bakre byggnaden alltså). Vad jag skulle kalla "blandarkitektur".
En riktig vuxenresa. Utan barn. Det var andra gången vi kom iväg på en kort utlandstripp UTAN barn. Efter en dag på stan insåg jag att vi ändrat semesterbeteende. Tidigare har våra semestrar varit lågbudgetresor med extremtempo och upplevelsefanatism. (Minns du, älskling, när vi reste runt i Israel och levde på kex och juice i tio dagar? Enda gången vi åt riktig mat var i drusbyn på Golanhöjderna, av humanitära skäl.) Den här gången:
- promenerade vi utan mål
- fikade vi varannan timme (som en annan pensionärsbussresa)
- hade vi inte läst på någonting i förväg
- var de långa, goda luncherna och middagarna i fokus
- tog vi (åtminstone jag, hehe) sovmorgon
- var vi helt ointresserade av den lokala maten. Varför äta den när det finns italienskt?
- var vi tysta långa stunder
Det finns ju ett och annat jag förstås tycker är mindre bra med vårt ändrade semesterliv. När man nu, för en gångs skull, kan göra något utan barn ... ja, då får man för sig att man ska handla en massa till barnen. Varför hänger man i leksaksaffärer när man är utomlands på tu man hand? Ska grunna lite mer på det.
Europaparlamentet (bakre byggnaden alltså). Vad jag skulle kalla "blandarkitektur".
Fotosvett
Medan jag låg och drog mig i morse hoppades jag innerligt att storans spark på lillans öga i går kväll inte skulle ha gett utslag i form av en blåtira. I dag var det nämligen dags att gå till fotografen! Plötsligt kom storan springande för att säga godmorgon - hon hade målat sig runt munnen med mörklila tuschpenna (inte vattenlöslig, snarare water proof) medan lillan fått gröna händer. Varför har ingen marknadsfört barnvänligt tuschpenneborttagningsmedel?
En timme senare var vi så gott som klara. På med finklänningarna mormor inhandlat. Av någon märklig anledning verkar någon obemärkt ha smugit sig in i klädkammaren, tagit på sig lillans klänning och ätit brunsås i mängder. Vi fattar fortfarande ingenting.
Det blev en svettig timme hos en av Sveriges bästa porträttfotografer. Barnen rev inredningen på grund av sin ovillighet att låta sig fotograferas (jag lovar, jag kastade mig och lyckades rädda en fallande trädörr anno 1800). Själv ramlade jag in i belysningen två gånger, snubblade på en sladd och blev alldeles slut av att hoppa som en apa för att locka fram ett skratt.
Lillan hade bestämt sig. Hon skulle INTE le. Inte mot fotografen i alla fall. Storan log mer och mer, särskilt när fotografen tyckte hon var duktig. Så var en timme till ända, och fotografen undrade vem som svettats mest (nu i efterhand fattar jag att han syftade på sig själv).
"De är ganska envisa barn, va?" frågade han.
"Och du var duktig - jag har aldrig sett nån ha en stol på huvudet förr!" uppmuntrade han mig.
En timme senare var vi så gott som klara. På med finklänningarna mormor inhandlat. Av någon märklig anledning verkar någon obemärkt ha smugit sig in i klädkammaren, tagit på sig lillans klänning och ätit brunsås i mängder. Vi fattar fortfarande ingenting.
Det blev en svettig timme hos en av Sveriges bästa porträttfotografer. Barnen rev inredningen på grund av sin ovillighet att låta sig fotograferas (jag lovar, jag kastade mig och lyckades rädda en fallande trädörr anno 1800). Själv ramlade jag in i belysningen två gånger, snubblade på en sladd och blev alldeles slut av att hoppa som en apa för att locka fram ett skratt.
Lillan hade bestämt sig. Hon skulle INTE le. Inte mot fotografen i alla fall. Storan log mer och mer, särskilt när fotografen tyckte hon var duktig. Så var en timme till ända, och fotografen undrade vem som svettats mest (nu i efterhand fattar jag att han syftade på sig själv).
"De är ganska envisa barn, va?" frågade han.
"Och du var duktig - jag har aldrig sett nån ha en stol på huvudet förr!" uppmuntrade han mig.
Puh-pengar
Pengar, pengar, pengar ... storan har kommit in i en fas då mycket handlar om denna vara:
"Har du pengar, mamma?"
"Har pappa pengar, mamma?"
"Kan du inte hämta mer pengar på banken?"
Två timmar av gårdagen tillbringades på en färgsprakande Nalle Puh-show i Globenannexet. Storan satt på helspänn, för lillan räckte en kvart (intryckströtthet heter det nog) och vi vuxna försökte att njuta av varje minut för att få valuta för pengarna. Maken hade sålt undan lite grejer på blocket för att unna oss denna tillställning. Har aldrig sett en sådan rekvisita!
Enda smolket i bägaren var allt krimskrams man försökte kränga på alla stackars barn. (Så fula saker, att jag inte ens hade tagit emot dem gratis, tänkte jag. Inget man vågar säga högt.) Jag räknade snabbt ut att flickan rakt framför oss inhandlat plastprylar för 500 kronor. Det var inte alldeles enkelt för storan att koncentrera sig på showen med följande utrustning framför sig: en snurrande, blinkade Nalle Puh-propeller, en plastig Nalle Puh-mask, sockervadd med Tigermotiv i storformat, en enorm godispåse och lite annat.
Hutlöst när sockervadd kostar 90 kronor, en Nasse-kulspetspenna 60 kronor och en plastsnurra 150. Vi trodde inte våra ögon. Och så i morse, när vi pratade om showen, berättade storan att hon nästa gång (?) ska ta med alla sina pengar (gissningsvis 25 kronor i femtioöringar) för att handla allt det där.
"Men vet du, gumman, det var faktiskt bara skräpsaker som går sönder."
"Men det är ju jättebra, mamma, då är det ju bara att kasta dem sen!"
"Har du pengar, mamma?"
"Har pappa pengar, mamma?"
"Kan du inte hämta mer pengar på banken?"
Två timmar av gårdagen tillbringades på en färgsprakande Nalle Puh-show i Globenannexet. Storan satt på helspänn, för lillan räckte en kvart (intryckströtthet heter det nog) och vi vuxna försökte att njuta av varje minut för att få valuta för pengarna. Maken hade sålt undan lite grejer på blocket för att unna oss denna tillställning. Har aldrig sett en sådan rekvisita!
Enda smolket i bägaren var allt krimskrams man försökte kränga på alla stackars barn. (Så fula saker, att jag inte ens hade tagit emot dem gratis, tänkte jag. Inget man vågar säga högt.) Jag räknade snabbt ut att flickan rakt framför oss inhandlat plastprylar för 500 kronor. Det var inte alldeles enkelt för storan att koncentrera sig på showen med följande utrustning framför sig: en snurrande, blinkade Nalle Puh-propeller, en plastig Nalle Puh-mask, sockervadd med Tigermotiv i storformat, en enorm godispåse och lite annat.
Hutlöst när sockervadd kostar 90 kronor, en Nasse-kulspetspenna 60 kronor och en plastsnurra 150. Vi trodde inte våra ögon. Och så i morse, när vi pratade om showen, berättade storan att hon nästa gång (?) ska ta med alla sina pengar (gissningsvis 25 kronor i femtioöringar) för att handla allt det där.
"Men vet du, gumman, det var faktiskt bara skräpsaker som går sönder."
"Men det är ju jättebra, mamma, då är det ju bara att kasta dem sen!"
