Fotosvett
Medan jag låg och drog mig i morse hoppades jag innerligt att storans spark på lillans öga i går kväll inte skulle ha gett utslag i form av en blåtira. I dag var det nämligen dags att gå till fotografen! Plötsligt kom storan springande för att säga godmorgon - hon hade målat sig runt munnen med mörklila tuschpenna (inte vattenlöslig, snarare water proof) medan lillan fått gröna händer. Varför har ingen marknadsfört barnvänligt tuschpenneborttagningsmedel?
En timme senare var vi så gott som klara. På med finklänningarna mormor inhandlat. Av någon märklig anledning verkar någon obemärkt ha smugit sig in i klädkammaren, tagit på sig lillans klänning och ätit brunsås i mängder. Vi fattar fortfarande ingenting.
Det blev en svettig timme hos en av Sveriges bästa porträttfotografer. Barnen rev inredningen på grund av sin ovillighet att låta sig fotograferas (jag lovar, jag kastade mig och lyckades rädda en fallande trädörr anno 1800). Själv ramlade jag in i belysningen två gånger, snubblade på en sladd och blev alldeles slut av att hoppa som en apa för att locka fram ett skratt.
Lillan hade bestämt sig. Hon skulle INTE le. Inte mot fotografen i alla fall. Storan log mer och mer, särskilt när fotografen tyckte hon var duktig. Så var en timme till ända, och fotografen undrade vem som svettats mest (nu i efterhand fattar jag att han syftade på sig själv).
"De är ganska envisa barn, va?" frågade han.
"Och du var duktig - jag har aldrig sett nån ha en stol på huvudet förr!" uppmuntrade han mig.
En timme senare var vi så gott som klara. På med finklänningarna mormor inhandlat. Av någon märklig anledning verkar någon obemärkt ha smugit sig in i klädkammaren, tagit på sig lillans klänning och ätit brunsås i mängder. Vi fattar fortfarande ingenting.
Det blev en svettig timme hos en av Sveriges bästa porträttfotografer. Barnen rev inredningen på grund av sin ovillighet att låta sig fotograferas (jag lovar, jag kastade mig och lyckades rädda en fallande trädörr anno 1800). Själv ramlade jag in i belysningen två gånger, snubblade på en sladd och blev alldeles slut av att hoppa som en apa för att locka fram ett skratt.
Lillan hade bestämt sig. Hon skulle INTE le. Inte mot fotografen i alla fall. Storan log mer och mer, särskilt när fotografen tyckte hon var duktig. Så var en timme till ända, och fotografen undrade vem som svettats mest (nu i efterhand fattar jag att han syftade på sig själv).
"De är ganska envisa barn, va?" frågade han.
"Och du var duktig - jag har aldrig sett nån ha en stol på huvudet förr!" uppmuntrade han mig.
Kommentarer
Postat av: Åke
Du är suverän på att beskriva din vardag med barnen. Skulle vara kul att se bilderna - om det blev några.
Postat av: Mormor
Jag känner till de bruna fläckarna på lillans klänning, de kom till på moderns 30-årsfest. Någon som ville barnen väl gav dem en ansenlig mängd godis i present med
blandade färger och konsistenser. När jag vid ett tillfälle fick tag på lillan rann det brun vätska från munnen, jag hämtade en servett och i den spottades ett tiotal godisbitar som inte kunde smälta på liknande njutbara sätt. Jag vet inte om det är en tröst att farfar nog fick liknande fläckar på sin kavaj ... mormors gröna blus tvättades med godkänt resultat.
Festminnen alltså!
Trackback
