ur småbarnsträsket ...

Det är bara så. Jag behöver en rejäl dos pyssel för att må bra. Jämsides med intellektuell stimulans och alla vänner, förstås! Under Italienresan med mamma (törs inte kalla henne träskmormor) blev jag inspirerad att marmorera papper. Marmorerade produkter var farligt dyra och jag drömde mig tillbaka till min kreativa Montessoriskola där vi tillverkade egna skolböcker och mappar med marmorerat omslag. Tjugo år sedan!

Och eftersom jag ägde ett presentkort på typ pyssligaste konstnärsbutiken i storstan, fick det bli lite marmoreringsfärger! (Tack till alla före detta kolleger.) Lillan och jag marmorerade av hjärtans lust för några lördagar sedan, och hon pratar om att hon snart vill göra det igen.



Nu har hon haft några sjukdagar, och med lite alvedon i kroppen var hon lika glad som vanligt om än lite gosigare. Det blev mycket pyssel i köket. Min "baby" har varit hos doktorn senaste veckan men fick komma hem i fredags (nu pratar jag om symaskinen och inte något barn). Maskinen fick nya kläder eftersom gamla fulhuvan i billig plast dessutom gått sönder på väg till eller från reparatören. Så här blev det:



Och så här, från andra hållet:



"Fort och fel", är min paroll. Så fort den var klar (den är mycket snabbsydd) lyckades jag klippa ett stort jack mitt i. Grattis. Jag sydde igen med tät sicksack och tänker inte visa på någon bild hur det blev.

Här är en bild på storans symaskinsdebut:



Jag lovar, hon fick bara sy lite på maskinen, och lillan i min famn, för jag är rädd att de ska sy sig i fingrarna. Hon fick hålla till godo med lappteknik för hand och la ner hela sin själ i ett litet kuddfodral där hon friskt plockade tyger i mammas tyglåda. Själva monteringen skötte jag men det är inte riktigt klart än. Visst är det fint!



Det var nog faktiskt första gången jag tyckte att det var mysigt att vab:ba. Vi är friska nu - jag är så tacksam för det - och pysslet fortsätter i vardagen.

Nu till sist en bild på vad vi gjorde i eftermiddag, efter dagis: storan hade hittat en kastanj i skogen, som hon ville ha till tårta i dockskåpet. Med mammas och syskrinets hjälp förädlades tårtan något. Man blir nästan fikasugen.

Hade en sådan där ljuvlig dag i skogen i lördags. Jag kände på mig att det var säsongens sista chans att hitta svamp, och storan är aldrig sen att haka på om det vankas kantareller. Vi drog på oss de varmaste kläderna och åkte en mil till bästa svampstället.

Solen sken inte riktigt, och luften var alldeles fuktig och kall. Skogen kändes trolsk och det klafsade lite när vi klev genom mossen. Både storan och jag var tysta men gick och höll varann i hand. Jag älskar de där stunderna med henne!

Efter en timmes promenad och en stor korg kantareller senare var vi verkligen på gott humör. Det är alltid spännande att se hur mycket man hittar, som ett lotteri ungefär! Den första kvarten såg vi ingenting och var nära att ge upp, men sedan var det som om svamparna reste sig ur marken och vinkade till oss.

Och efter den där timmen insåg jag att min vandring med Gud liknar en svamppromenad något - håll till godo den som inte tycker att det är stötande:

- Man måste ta sig ut i skogen. (Hur konstigt är det? Jag menar, i överförd betydelse, att om man vill vara med Gud så måste man liksom ta sig till Gud.)
- Man måste förvänta sig att hitta svamp.
- Man måste ha den rätta blicken. (Det kan ta tid att lära sig svamp, och även att lära sig SE svampen. Det gjorde jag inte förra året alls men det berodde säkert på att jag fortfarande hade gamla glasögon, hehe.)
- Man måste gå sakta.

Gott är det att äta nystekta kantareller man plockat själv. Hejdå, konservburken!

Två års bråk mellan storan och mig har tagit slut. Det dagliga bråket om klänningar, kjolar, och som lillan tidigare uttalade det - shrimpbysjor. "Nu vill jag har jeans på dagis, faktiskt. Varje dag vill jag ha jeans", berättade storan för mig häromdagen.

Med min egen bakgrund som sjuttiotalist i bruna velourkläder har jag inte varit alltför hågad åt rosa rysch-pysch-kläder på mina döttrar. Jag har suckat och stönat, men nu äntligen insett att det är bra mycket bättre att barnen går till dagis i rosa klänning och fryser än att ha ett storbråk med en svartklädd svartrockar-tonåring varje dag. Perspektiv, liksom. Och nu är det jeans som gäller.

Och i går - lillan upptäckte något med disneyprinsessorna på som hon ville ha i en affär - så väljer storan bort det. "Jag tycker nog inte om prinsessorna mer. Jag klarar mig utan."

Käre tid.

Träskmamman är fortfarande chockad. Vad är vi nu för en familj? Om vi inte är en typisk döttrarna-väljer-disneyprinsessornamotiv-på-hälften-av-allt-de-äger-och-klär-sig-dessutom-prinsessigt-familj längre?

Det känns som om storan bytt religion. Allra minst.

Ibland får man lite pysselryck. Ibland alla tre tjejer på en gång. Det här var vad vi ägnade oss åt för ett par veckor sedan, en torsdag efter dagis:



Pastakartong, fyra dassrullar, lika många tandpetare, hobbyfärg och presentpapper. Om ni undrar vem som bor i slottet så är det Hello Kitty.

En viss avundsjuka har uppstått i veckan med tanke på träskmammans husmorssemester. Mamman och mormodern åkte ENSAMMA till Italien, eller O-T-A-L-I-A-N som lillan kallar det. Hennes absoluta favoritland, sedan vår sommarsemester. Barnen undrar om vi inte kan åka dit snart igen, och om de kan få följa med den gången.

Storan är också inne på att åka till Lettland, eftersom de pratat om det landet på förskolan. "Fast det är nog inte för att det är så lätt där, som det heter Lettland", förklarar hon. Etiopien skulle också gå bra eller Kyssland.

Lillan undrar vid kvällsmaten:
"Mamma, kan vi inte åka till landet som heter Sverige nästa sommar?"
Absolut, svarar jag. Självklart. Inga problem.

"Sen vill jag bo i ett rum som har väggen där, och där, och där, och där." Lillan tecknar en kvadrat med händerna. Storan och jag tittar på varann och ser ut som frågetecken.

"Aha", säger storan. "Hon menar ett hotellrum."

Mitt i kvällsmaten, en italiensk soppa med pasta och bröd som tillbehör, tittar storan på sin skiva polarbröd. Sen delar hon polarbrödet i små bitar (och jag säger ingenting, för man vill ju inte vara tjatig jämt. Huvudsaken är att maten går ner).

"Mamma, är det här Jesus kropp nu?"

Lillan är hos doktorn på morgonen och jag vill gärna veta hur det var, ur hennes perspektiv liksom. Och sen undrar jag lite över vilken läkare det var, eftersom jag träffat några av dem innan.

"Var det en manlig eller en kvinnlig doktor?" frågar jag.
Tänka-tänka-tänka.
"Det var en vanlig doktor, mamma."

Lillan hittar ett fint, färgglatt och rektangulärt papper. Hon sitter vid köksbordet och testar att vrida det lite. Först vrider hon pappret så att basen är den korta sidan.

"Nu är det en bok, mamma." Sen vrider hon pappret 90 grader: "Men nu är det en dator."

Pappan börjar genast berätta om hur det var när han var liten, att datornerna var stora och långsamma och inte gick att fälla ihop på köksbordet. En dator kunde vara stor som ett rum, ja lika stor som våran lägenhet till och med. Lillan strålar med ögonen:

"Ja! En sån stor dator vill jag ha! Då kan man inte äta mat, och inte gå på toa, och inte sova i sin säng - man måste vara ute och leka hela, hela tiden!!"

Tusen mänskor har säkert provat innan, men jag måste bara säga vad jag kom på i kväll när jag inte orkade tvätta barnens utekläder som badat i lervälling:

Jag tog en ny wettex-trasa, blötte och torkade. Vips var kläderna som nya! Miljövänligt dessutom.

"Och pappa gör äppelpaj nu", säger flickorna när vi pysslar med dockskåpet. Vi håller på att sätta in små 3x2 cm stora Älska Beskow-bilder vi skrivit ut på fotopapper och fäster dem med dubbelhäftande tejp på dockskåpsväggarna.

Så gulligt, tänker jag. Dockskåpspappan är ju för mysig som bakar, i mina flickors värld. Tills jag inser ... att det är träskpappan som står för äppelpajen. Till saken hör att: 1) pappan bakar aldrig 2) pappan tycker att fika är ruskigt onyttigt.

Det visar sig att han ska åka och träffa sina klasspolare och ta med sig nåt fika-aktigt.

Först blir jag sur. Fikakväll, och vi får inte följa med. Bakning, och vi får inte smaka, denna enda gång han bakar. Sen blir jag sur för att han är så duktig när han bakar för att han är man, det är ju inte jag när jag bakar. Och att jag, som hans fru, automatiskt skulle kunna få beröm för en äppelpaj HAN har bakat. Till sist: jag hade även blivit sur om han INTE hade bakat äppelpaj - för då hade han köpt en tiokronorsvetelängd på Willys. Som jag hade skämts för även jag inte varit med.

Komplicerat. Män och äppelpaj hör inte ihop.



By the way: min godaste äppelkaka ser ni på bilden ovan. Gör den och dissa all annan äppelpaj:

Skiva fyra-fem skalade äpplen (helst svenska, syrliga från höstens skörd
och koka dem några minuter i en halv deciliter sirap.

Vispa, med elvisp: 100 g smör
1,5 dl socker
1 ägg
3 dl vetemjöl med 2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker

Lägg äpplena i en form, strö över degen. Grädda 40 minuter i 175 grader.
Ät med glass eller bamyljsås, som flickorna kallar det.

(Kakan på bilden ser inte riktigt ut som kakan blir enligt recept. Testade nämligen att ha två ägg i, vilket gick alldeles utmärkt. Men degen blev inte lika smulig.)

Ibland går det så fort när man ska bedöma saker. Lite för fort. Och jag kan bli väldigt arg ibland, särskilt när barnen bråkar. I går var en kväll när jag fick hålla tungan rätt i mun. Ena stunden var de docksöta, andra tjuvnöp de varandra.

Och så när de äntligen lugnat sig, och hittat varandra i en lek på sitt rum, och jag i egenskap av träskmamma tjuvtittar på långt hålls avstånd medan maten kokar sig själv på spisen, ser jag något som får adrenalinet att rinna till. Barnen sitter på golvet och viftar och hötter med nävarna mot varandras ansikte. När kommer smällen?

Försiktigt smyger jag fram och frågar i min lugnaste ton:
"Vad gör ni nu, då? Ni är väl snälla?"
"Ja, mamma. Vi leker sax-påse-sten."

Barnen älskar Astrid Lindgren. Allt de kommer över, och träskmamman och träskpappan försöker begränsa det något. Pippi är helt okej, särskilt bilderböckerna. Serieböckerna med orden "neger" undviker vi något och i övriga Astrid-urvalet är Ronja, Mio och bröderna Lejonhjärta outforskad mark. Så fort barnen stöter på någon bild, sång eller anspelning på sagofigurerna utbrister de båda:

"Mamma! Det är ASTRID LINDGREN!!!"

Hon är sannerligen dyrkad i vår familj. Madicken är ju till och med roligare än Barnbibeln*. Men i dag förklarade Storan:

"Mamma, jag tycker också om några andra böcker. Vi brukar läsa dom ibland på dagis. Tre tanter som har olika färg, och så finns det en liten, liten gumma också, med en liten, liten katt. Och Putte i Blåbärsskogen och Solägget. Vet du vad hon heter som har skrivit dom? ÄLSKA BESKOW."



* = I Barnbibeln finns det dock två historier som slår allt annat. Inget mer spännande finns: Daniel i lejongropen (rysare på hög nivå) och Jesus på korset.

Storan är laddad när vi åker för att besöka ett par i kyrkan för första gången.

"Mamma, bor dom i legenhet eller bara en villa?"

Jag försöker att inte dra på munnen. Först 08-dialekten. Och det är klart att vår lägenhet är fin. Träskmammans ångest över att INTE ha råd med en villa lägger sig dessutom något vid en sådan kommentar.

Snart är ångesten tillbaka, då storan går husesyn hos de goda vännerna och hittar en bastu i källaren:

"Mamma, vad är det här för konstigt rum? Vad ska dom ha det till?"
"Men storan, det är ju en bastu!"
"Vad gör man där?"
"Men, vi bastar ju varje vecka på simskolan, har du glömt det?"
"Vilken liten bastu dom har. Väldigt liten." Tänka-tänka-tänka. "Kan vi också fixa en bastu hemma, mamma?"



Vår "legenhet" i vårt hus med en god portion fantasi.

"Twinkle, twinkle, litten star ... how I wonder var du är ..."
Storan sjunger så fint i vardagsrummet när jag kommer hem från jobbet. Hon överraskar oss med sin engelska sång, som hon lärt sig i dag. Hon kan så mycket. Hon är så stor! FEM år!

I går fick hon vara hemma själv för första gången. Fem tio minuter försvann pappan för att hämta lillan hos kompisen A med lillebror W. Och storan var mäkta stolt! Pappan hade lärt henne att ringa hans mobil med inprogrammerad knapp på telefonen. Och hon gjorde det. Några gånger.

Men i nuläget tror jag att hon upplever en del frustration. Hon kan NÄSTAN simma, NÄSTAN läsa, NÄSTAN cykla, NÄSTAN hjula, NÄSTAN äta med kniv och gaffel ... fast i dag simmade hon faktiskt två meter på simskolan och dök två meter under vattnet. Vi trodde knappt det var sant!

Lillan lär sig också snabbt. Men hon tycker fortfarande att det är så mysigt att vara liten. Särskilt när man kan rymmas i mammas eller pappas famn och sitta alldeles stilla, snusa på deras kläder och låtsassomna. Det är bra att vara liten, liten som Alfons så att man får många kakor.

"Jag vill ha tillbaka mina nappar nu, mamma", snyftar lillan vid sovdags.
"Men ..."
"Jo, men jag vill ha dem nu." Till saken hör att hon vinkade adjö till napparna i januari 2008. Det är ett tag sedan.
"Men inte ska du börja med nappar igen? Då kanske dina tänder blir konstiga?"
"Men mamma ... W har napp (han är två år) ... och kompisen A har napp (hon är lika gammal som lillan, tre och ett halvt) ..."
"Men de kanske bestämmer nåt annat i sin familj, att de ska sluta med napp senare", försöker jag.
"Ja, när kompisen A blir storasyster."
"Men hon är ju storasyster åt W?"
Tänka-tänka-tänka.
"Mamma, jag tror att A slutar med napp när hon blir mamma."



Ett litet minne från dagen då napparna högtidligt överlämnades till några /ovetande/  men betrodda kaniner.

Det är söndagskväll och vi kryssar hemåt i bilen. Barnen har fått sina tänder borstade, i tron att de ska somna under bilfärden och enkelt kan bäras upp i sängarna. Barnen flippar ur. Totalt. De är piggare än någonsin, galnare än vanligt ...

Plötsligt börjar det flyga kartböcker genom luften. De har hittat varsitt fack med kartor (som kommer att flytta till ett nytt hem efter detta) och en av böckerna, naturligtvis en av de tjockare, träffar mig i huvudet.

"SLUTA!!! Det är jättefarligt att kasta böcker och saker på dem som sitter fram när man kör!!! Jag blir galen!!"
Tystnad.

"Men mamma, det är ju inte du som kör? Jag tycker att man kasta böcker på dig i alla fall."