ur småbarnsträsket ...

Som plåster på såren, för min hemska utläggning om mördande hårt finskt bröd för ett par veckor sedan, publicerar jag här till svärmors stora lycka bilden från i påskas - the one and only - barnen äter finsk "memma".



Det är mer än man kan säga om träskpappan.

När jag läste ryska, lärde jag mig ett gammalt ord, som jag visserligen inte hört brukas mer än någon enstaka gång - stichija. Det betyder ungefär "kreativt kaos", det vill säga ett kaos som har skaparkraft och för något gott med sig. Enligt min dåvarande lektor går detta även igen i den ryska kulturen och tänkandet. "Det gör inget om det är lite kaosigt, för det blir bättre sen!"

Jag vet inte om jag vill hålla med om det påståendet när det gäller Ryssland. Visserligen har jag bara varit där tio gånger, men inte har jag sett nåt gott komma ur kaoset? Mer än det kreativa i musik, konst, litteratur, förstås ...

Det var när jag kom hem i dag och skulle laga mat som jag tänkte på det kreativa kaoset. För hemma hos oss kan det ganska ofta vara ... ja, inte kaos, men nära på. På diskbänken höjde sig ett berg av söndagsdisk, på golvet tävlade smulorna ikapp och mitt framför diskbänken hade lillan klistrat ett klistermärke. Ett märke på pricken likt staden Karlstads symbol, nämligen en stor gul sol. Märket gick inte bort, nu får det sitta där på linoleummattan och göra mig glad en gång till.

Mitt i stöket kan barnen spä på kaoset. Irritera. Skapa nattningsångest för en helkväll. Men ibland, när de är så där lagom ostimulerade och träskföräldrarna bara orkar med sitt eget, föds det något positivt. När jag på skärtorsdagen satte pajen i ugnen passade flickorna på att göra lite egen blandning. Mums - mjöl och vatten till ett klumpigt spad - "vill du smaka, lillan?". Båda passade på att njuta lite av röran. Jättegott.



Några minuter senare kom storan på att man kan göra pengar själv. Det övades och övades, och under påskhlegen var pengarna så här fina:



Vad sägs om den här pyssliga idén från i lördags? Billigaste hårspännena man kan hitta.



Riktigt snyggt faktiskt. Fast jag vet inte om de skulle få gå till dagis med påsklämmorna i håret. Det känns liksom lite ... billigt.

Två minuter senare hör jag dem båda få skrattanfall i hallen, och när jag ser dem titta sig i spegeln skrattar även jag:



- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

EFTERTEXT:

Träskmamman har alltså en god föresats om att barnen ska vara fina i håret på dagis, när hon lämnar*. Vi får se hur länge det håller. Om ni ser flickorna med påsklämmor eller annat skräp i håret vet ni att tålamodet tagit slut. Tills dess:



Och så storans fläta:



(Härom dagen sa jag till henne att hon har fint hår. Svaret: "Ja, jag vet. Men du har tunt hår du, och jag har tjockt och fint hår, mamma." Thank you.)

* = träskmamman har nu börjat hjälpa till i lämnandet och hämtandet på dagis. Två gånger i veckan lämnar jag. Detta har pågått i sex veckor, alltså har jag gjort cirka 24 flätor på 1,5 månad. Man överlever kanske.

Okej, det är lite bättre. I kväll tog det bara en timme att natta prinsessorna. Inklusive utbrott, tandborsthysteri och gallskrikande, samt två böcker. Sen småprat med Storan, som vanligt.

"Mamma, vi läste en rolig bok i dag på dagis, men jag vet inte vad den heter."
"Nähä."
"Jo - nu vet jag! Det var en person i boken, och han rimmade på SELMA (som är storans kompis)."
"Vad kan det vara ... Vilma?"
"NÄMÄN MAMMA!!!! Selma och Vilma rimmar ju inte, fattar du väl."
"Nja, jo, men nästan."
"Nu vet jag! Sånt där bröd med grädde i, vad heter det?"
"Menar du semlor?"
"Japp! Selma och Semla rimmar ju."

I morse fällde lillan, 3 år, världens härligaste kommentar:
"Mamma, va ä mina leggings mä vattkoppor?"



Här åsyftades Noa Noa-leggingsarna med roströda prickar. Om någon läsare behöver dylika, har vi ett par i stl 86-92 till övers - först till kvarn!

(Bilden 1,5 år gammal och illustrerar samtidigt en svunnen tid: prova-alla-skor-mamma-o-pappa-äger-o-klampa-runt-i-lgh-så-mkt-det-går.)

Arghh!! Ännu en syndigt lång nattning. Barnen är inne i en fas då de tycker att det är roligt att dra ut på nattningarna, utan att för den skull vara trevliga. En sak är om man myser, ligger och småpratar och allt är stilla. Men varje kvälls nattningsritual börjar med envis kapplöpning, tandborstjakt och kurragömma innan sängen är nådd. Hos den vuxne är det då inte lika lätt att stilla sig, med det adrenalinpåslag som finns i kroppen.

I kväll bråkades det en del innan träskmamman och barnen lade sig tillrätta för att läsa Bamse. Varför har Bamsetidningarna fler än en serie i varje nummer? På så vis måste man ju åtminstone titta lite i varje serie, fundera på vad den kan handla om, vilka figurer som är med och dessutom närstudera sista sidan, som avslöjar nästa nummers avsnitt. Träskpappan har nu sagt upp prenumerationen och hänvisar barnen till second-hand-butiken en halv kilometer härifrån. Där kan man köpa dem för två kronor. (Och nu tänker träskmamman på nåt smart: är de så billiga kanske man till och med kan klippa i dem? Klippa ur jobbigt långa berättelser?)

Till sist somnar lillan. Och storan är bara tvungen att dryfta något hon sett på Babar i dag.

"Mamma, är Babar en pojke eller flicka? Vet du vad elegyn är, som de pratade om?"
Tänka-tänka-tänka. "Menar du allergi?" frågar jag.
"Ja, just det. Elegyn. Vet du, Celeste - är det en pojke eller flicka - hon fick blommor av en som hette Urfula, och då började hon att attjoa. Då hade hon elegyn."
"Mmm, så var det säkert. Sov nu gumman."
"Känner vi nån som har elegyn?"
"Ja, din farbror är ju allergisk mot pollen."
"Vad är pollen, mamma?"
"Det är liksom ... frön från träden när bladen slår ut."
"Då blir det precis som för Celeste. När det kommer fram pollen, som närmar sig och närmar sig och närmar sig ... ja, då säger näsan attjo."

Suck. Här börjar en ny utläggning. Om nåt annat i Babar. Plus vilka fler som har elegyn. Träskmamman hämtar lite vatten, klappar storan på kinden och retirerar från en en-och-en-halv-timmes-nattning. Storan får somna själv och gör det nog lättare utan en levande uppslagsbok bredvid sig.

Har precis plockat upp hundra rosa och lila pärlor från golvet. Lyckades, i barnens frånvaro, välta ner en ostruken pärlplatta i golvet på jakten efter mina nya pensionspapper som måste fyllas i. Vuxenvärlden välter barnvärlden och åsamkar skada. Storan är på gymnastik, med lillan och pappan som publik, och kommer inom tio minuter att äntra köket och upptäcka krisen. Jag laddar med fem minuters bloggande, en kopp te och en titt (obs! bara-titta-inte-röra) på de handgjorda vuxenpralinerna som nya chefen högtidligt överräckte i dag. Sedan måste jag stå för min handling.

Det där glappet mellan barnens och de vuxnas liv kan sannerligen vara stort. Ibland större, ibland mindre. Ibland möts världarna nästan, känslan i ögonblicket kan nästan vara magisk. Och ofta, kvällstid när alla är som tröttast, är glappet mellan världarna som längst. Skrik och tjat och tandborstningsjakt och pyjamasmotstånd och vägra-kissa-före-sängdags och allmänt taskig attityd till att gå och lägga sig. Precis när man helst själv skulle gå och lägga sig, i ett tyst, mörkt rum och få sluta ögonen.

"Har du ett autonomt barn?" läser jag i tidningen Vi föräldrar. Just den där danske barnpsykologen som leder artikelserien, är inte någon av mina favoriter. Hans och min värld är nästan lika långt ifrån varandra som vuxen-barn-glappet är. Det är klart att man har autonoma barn. Sorgligt vore väl annars? "Om ditt barn inte vill gå och lägga sig, och bara bråkar, låt det då bestämma själv när det ska lägga sig", var en av kommentarerna i artikeln. Jomenvisst-och-tackåhej känner jag då. I kväll frestar den tanken något, ska jag villigt erkänna. Men ska vuxna sluta att vara autonoma för att barnen är det? Nja. Nu är min vuxen-blogg-tid slut och det är dags att samla sig ordentligt för det autonoma pärlplatteutbrottet. Redan vid dörren ska jag stå och gjuta olja på vågorna.

Eftertext:
Träskmamman var taktisk och ledde barnen direkt till sängen, utan att passera köket (tillika pärlplattefabriken). Bekännelsen får komma i morgon. Barnen var taktiska och höll sig lugna, i utbyte mot tre sagoböcker. Lite aftonbön också, för storans och träskammans onda halsar. Barnen och mamman ligger stilla och andas. "Mamma, hur gör Jesus egenkligen?" börjar storan. "Hur gör han så att det kommer bäbisar i mammornas magar?"

Det blir mycket att berätta i morgon.

Storan sitter i köket och stavar. Hon har kommit på att man kan träna själv, bara man hittar nån text eller nån bild att utgå ifrån - till mammans lättnad. För ett tag sedan kom jag hem från jobbet och fick se en fullskriven A4 med instruktioner till eltandborstarna. Storan hade kopierat.

Nu sitter hon och tragglar bokstav efter bokstav. "Hur stavas egenkligen älg?" frågar hon, och visar sitt försök. Hur förklarar man stavningens logik i att inte börja orden älg och elefant med L? Det är ju precis så det låter?

Själv minns jag stavningen från min barndom. Jag tänkte liksom inte på om det fanns nån logik eller ej, jag kopierade bara. Kopiering fungerade dock inte i matematik, varför det ämnet släpade något. Med gott bildminne räckte det till fullpott på alla rättskrivningar i lågstadiet, ända tills fröken sa att jag inte behövde vara med längre. Det var liksom inte intressant att kolla mig. Men en gång fick jag en röd bock i kanten. Ambitiösa mamman hade som liten stavat "visste" med 3 S: v-i-s-s-s-t-e.

Nu är mina tre mammaminuter till ända och jag ska greja en lax på en timme. Också ganska njutbart. Trevlig söndag!