Glapp
Har precis plockat upp hundra rosa och lila pärlor från golvet. Lyckades, i barnens frånvaro, välta ner en ostruken pärlplatta i golvet på jakten efter mina nya pensionspapper som måste fyllas i. Vuxenvärlden välter barnvärlden och åsamkar skada. Storan är på gymnastik, med lillan och pappan som publik, och kommer inom tio minuter att äntra köket och upptäcka krisen. Jag laddar med fem minuters bloggande, en kopp te och en titt (obs! bara-titta-inte-röra) på de handgjorda vuxenpralinerna som nya chefen högtidligt överräckte i dag. Sedan måste jag stå för min handling.
Det där glappet mellan barnens och de vuxnas liv kan sannerligen vara stort. Ibland större, ibland mindre. Ibland möts världarna nästan, känslan i ögonblicket kan nästan vara magisk. Och ofta, kvällstid när alla är som tröttast, är glappet mellan världarna som längst. Skrik och tjat och tandborstningsjakt och pyjamasmotstånd och vägra-kissa-före-sängdags och allmänt taskig attityd till att gå och lägga sig. Precis när man helst själv skulle gå och lägga sig, i ett tyst, mörkt rum och få sluta ögonen.
"Har du ett autonomt barn?" läser jag i tidningen Vi föräldrar. Just den där danske barnpsykologen som leder artikelserien, är inte någon av mina favoriter. Hans och min värld är nästan lika långt ifrån varandra som vuxen-barn-glappet är. Det är klart att man har autonoma barn. Sorgligt vore väl annars? "Om ditt barn inte vill gå och lägga sig, och bara bråkar, låt det då bestämma själv när det ska lägga sig", var en av kommentarerna i artikeln. Jomenvisst-och-tackåhej känner jag då. I kväll frestar den tanken något, ska jag villigt erkänna. Men ska vuxna sluta att vara autonoma för att barnen är det? Nja. Nu är min vuxen-blogg-tid slut och det är dags att samla sig ordentligt för det autonoma pärlplatteutbrottet. Redan vid dörren ska jag stå och gjuta olja på vågorna.
Eftertext:
Träskmamman var taktisk och ledde barnen direkt till sängen, utan att passera köket (tillika pärlplattefabriken). Bekännelsen får komma i morgon. Barnen var taktiska och höll sig lugna, i utbyte mot tre sagoböcker. Lite aftonbön också, för storans och träskammans onda halsar. Barnen och mamman ligger stilla och andas. "Mamma, hur gör Jesus egenkligen?" börjar storan. "Hur gör han så att det kommer bäbisar i mammornas magar?"
Det blir mycket att berätta i morgon.
Det där glappet mellan barnens och de vuxnas liv kan sannerligen vara stort. Ibland större, ibland mindre. Ibland möts världarna nästan, känslan i ögonblicket kan nästan vara magisk. Och ofta, kvällstid när alla är som tröttast, är glappet mellan världarna som längst. Skrik och tjat och tandborstningsjakt och pyjamasmotstånd och vägra-kissa-före-sängdags och allmänt taskig attityd till att gå och lägga sig. Precis när man helst själv skulle gå och lägga sig, i ett tyst, mörkt rum och få sluta ögonen.
"Har du ett autonomt barn?" läser jag i tidningen Vi föräldrar. Just den där danske barnpsykologen som leder artikelserien, är inte någon av mina favoriter. Hans och min värld är nästan lika långt ifrån varandra som vuxen-barn-glappet är. Det är klart att man har autonoma barn. Sorgligt vore väl annars? "Om ditt barn inte vill gå och lägga sig, och bara bråkar, låt det då bestämma själv när det ska lägga sig", var en av kommentarerna i artikeln. Jomenvisst-och-tackåhej känner jag då. I kväll frestar den tanken något, ska jag villigt erkänna. Men ska vuxna sluta att vara autonoma för att barnen är det? Nja. Nu är min vuxen-blogg-tid slut och det är dags att samla sig ordentligt för det autonoma pärlplatteutbrottet. Redan vid dörren ska jag stå och gjuta olja på vågorna.
Eftertext:
Träskmamman var taktisk och ledde barnen direkt till sängen, utan att passera köket (tillika pärlplattefabriken). Bekännelsen får komma i morgon. Barnen var taktiska och höll sig lugna, i utbyte mot tre sagoböcker. Lite aftonbön också, för storans och träskammans onda halsar. Barnen och mamman ligger stilla och andas. "Mamma, hur gör Jesus egenkligen?" börjar storan. "Hur gör han så att det kommer bäbisar i mammornas magar?"
Det blir mycket att berätta i morgon.
Kommentarer
Postat av: SS
Det där sista är jag spänd på att få höra hur du får till...
Postat av: Träskmamman
Äsch, den storyn har jag dragit innan när frågan kommit upp. Med bildvisning ur Lennart Nilsson-boken (valda delar förstås) och förklaringar därtill. Tydligen var det så ointressant att det glömdes bort. Men det är klart att hon hört fler gånger om ängeln och Maria än om hur hon själv kommit till.
Trackback
