ur småbarnsträsket ...

Jag lär mig visst inte av mina misstag. Middagen var precis över när jag råkade lova att spela "Försvunna diamanten" med barnen - deras absoluta favoritspel i världen. Spela spel före läggdags är som sagt ingen hit. Jag var väl överväldigad av storans matlust när det gällde ugnsbakade rödbetor och glömde mig alldeles.



En ny strategi för att slingra sig ur spontana, ohållbara löften:

"Vet ni tjejer, jag kan inte spela diamant-spelet med er i ikväll."
"VA????"
"Jo, det är så sent nu. Jag kommer att bli supergnällig, skrika, gråta och vara arg, om nån annan än jag hittar diamanten. Jag vill inte spela om inte jag vinner och jag kommer att vara jättejobbig om jag förlorar."

Barnen tittar på varann och är alldeles tysta. De fattar. Båda barnen nöjer sig med bokläsning och aftonbön i soffan. Ojojoj. Jag känner mig förtappad.

I dag är det torsdag. Torsdagar är leksaksdag. Det är lika viktigt som godisdag i vårt hem. Leksaksdag innebär att man har tillåtelse att ta med en (1) leksak till dagis för att visa för andra. Jag har ingen aning om hur detta fungerar, men jag kan tänka mig att det är ganska hysteriskt. Storan hade med en kokbok (inte vilken som helst - "Disneyprinsessornas kokbok" - som hade fått flickgänget att slåss, lillan hade med sig Pippi-boken jag fick i present när jag fyllde åtta och som inte har några bilder över huvud taget.

Torsdagar är också reklamdag. En stor bunt ganska fula papper dunsar ner i brevlådan. Torsdagar är klipp-och-klistra-dag vid köksbordet. Barnen tävlar om de finaste bilderna och klipper så att det står härliga till.

För mamman är torsdagar tröttdag. Veckan är nästan slut, barnen gnälliga, toan ostädad, blommorna ovattnade och golvet fullt av tidningsklipp. Men visst är det ganska härligt i ett kreativt kaos?



(Lägg märke till de snygga halsbanden i förgrunden - storan har designat dem alldeles själv.)

Barnen har precis somnat. Det sista vi skulle göra före nattningen var att spela "Fem myror"-spelet, på storans begäran. Två övertrötta barn som varit ute precis hela dagen är jättebra på att lägga brickor, vänta på sin tur, sitta stilla och dessutom förlora. INTE. Jag säger bara en sak om spel på övertid: Kyrie eleison!*



* = Herre förbarma dig!

Träffade en äldre man i dag vi inte ser så ofta. Han kliade sig i huvudet och försökte komma på barnens namn.

"Jag brukar liksom göra en liten förkortning av olika barnfamiljers namn, så att jag kommer ihåg dem bättre."

När barnen sagt sina namn upprepade han initialerna.

"R och F, R och F, R och F ... hur ska jag minnas det? Det finns ju ingen vettig förkortning?"

"Ryska Federationen" föreslog jag.

"Nä, nu vet jag! Ratt-fyllerist, ratt-fyllerist, ratt-fyllerist ... nu kommer jag att minnas det." Sa en pensionerad, yrkesskadad kriminalkommissarie.

Får man ljuga för sina barn? Har tidigare i ett par blogginlägg diskuterat huruvida man får lura sina barn eller inte. Man får väl det om det är i ett gott syfte - typ lura dem att det är sömntävling så att de vill sova. Men får man hitta på?

Kanske har ljugandet från superföräldrarna i familjen nu gått överstyr. Det började med enkla matljug. Lögner som:
"Det här är pastasås med tomatrussin!" (= soltorkade tomater)
"Var så goda, lax med yoghurtsås med små pärlor i!" (romsås)
"Välkomna, ni ska få äta rosa soppa!" (inte jag som kom på det, utan en annan mamma, som gärna ville att våra tjejer skulle smaka borsjtj. Det är visserligen ingen lögn att rysk rödbetssoppa går i rosa ton.)

I eftermiddag fick storan prova att spela lite dataspel. Hon satt ett tag med superfåniga "designa-askungens-klänningar- och-drömslott-i-rosa-och-andra-grälla-färger"-spelet. Eftersom det inte är alldeles enkelt att använda möss tryckte hon lite fel och en okänd dialogruta dök upp. Vid det laget tyckte modern att det var dags att avsluta spelsessionen, eftersom storan ändå fått ett smärre utbrott på datorn.

"Vad vill den, mamma?"
"Den säger att den är trött nu. Vi måste stänga av den."

Jag blev nästan rädd när storan trodde mig, stängde av datorn och gick därifrån. Huh!

Glöm allt jag skrev om gnälldagen i lördags - i dag har jag och tjejerna haft en harmonisk, glad och gnällfri dag tillsammans! Vi försov oss i och för sig i morse, mitt i morgonröran dök sotaren upp. Det var första gången jag såg en sotare på riktigt. Han såg ut nästan precis som sotarn i Madicken-filmerna, ni vet han som uppvaktar Alva och har kolsvarta händer. Efter en ordentlig provblåsning av kakelugnen fick vi det trevliga beskedet att vi får fortsätta att trevlighetselda, men inte överhetta kakelugnen. Yes!

Det är faktiskt inte bara jag som är pysslig i familjen. I går när jag kom hem från jobbet hade storan pysslat på eget initiativ. På väg hem från dagis (denna korta bit på tio meter) hade hon plockat löv och bett att få låna limstiftet av pappa. Så här blev det:



Och det här kom hon hem med förra veckan, fast det är förskolans nya praktikant, direktimporterad från Irak, som hjälpt storan med monteringen:



Jag skulle gärna vilja ha ett helt gäng med kastanjekatter på köksbordet. Hur sött som helst!

Storan har tagit på sig nattlinnet och jag borstar omsorgsfullt hennes tänder med den nya prinsesstandborsten. Vi blir kvar inne på toan en stund och hon anförtror sig. Den nya pojken på dagis bara hänger efter henne, vill leka med henne jämt och aldrig med någon annan. Vad säger man då?

"Jag förstår att det blir lite jobbigt, men du kanske kan leka med honom ibland, för du är ju en väldigt bra kompis?"
"Nä, jag vill inte det. Han vill inte vara med någon annan, bara med mig hela tiden."

Samtalet fortsätter i soffan och storan förklarar fler gånger. Pappan kommer och blir också införstådd i problematiken. Han skrattar lite och säger att han bara lekte med dem som ingen annan ville leka med när han var liten, bara för att det var synd om dem.

Jag står på mig lite, tycker att storan kan bjuda till lite grann i alla fall. Sen går som en kall kår på min rygg - några minnesbilder från min egen arbetsdag dyker upp. Hur jag och favvo-kollegan klätt på oss jackorna tyst, tyst, så att ingen ska se oss, hur vi begett oss till ett libanesiskt hak och avnjutit en mezetallrik i lugn och tro till en timmas tjejsnack. Hur skönt det var att slippa alla andra ett tag ... och hur dum man kände sig när man kom tillbaka och uteslutit alla andra.

"Ska vi göra så här?" frågar jag storan. "Vi bjuder hem den nya pojken, så att ni får leka ordentligt en gång i stället, eller?"

Hon nappar genast på idén. "Då kanske han vet vem jag är sen, mamma." Pappan fyller i och tycker att vi kan bjuda hem flera samtidigt så att lillkillen får fler kompisar. Nöjd går storan och lägger sig.

Så gäller det bara att vara en trovärdig förälder själv, att låta ord och handling vara kompisar liksom. I morgon är en ny dag, i morgon ska jag inte äta libanesiskt utan ta med korv och makaroner och vara lite social i lunchrummet.

Någonstans måste man ju rädda sig själv också. I inlägget nedan kan ni läsa om min pärs i går ... enda lediga stunden var när jag städade badrummet i fem minuter medan barnen blåste såpbubblor i badkaret - vilket förstås urartade och ledde till stora tårar när såpan spilldes ut och kläderna blev blöta.

Det blev en helkväll i soffan. Jag tände alla ljus jag hittade, vilket faktiskt lyste upp hela rummet. Och så läste jag om min nya förebild Susanna Wesley (1669-1742) - värt att läsa mer i Richard Fosters bok "Strömmar av levande vatten". Denna kvinna var mor till John Wesley och tjugo andra barn. Hon var en intelligent och bildad kvinna som startade egna gudstjänster mitt i köket, skrev en mängd teologiska texter och aldrig var rädd att säga sin mening. Två av hennes böner kunde jag helhjärtat stämma in i i går kväll:

"Hjälp mig, o Herre, att väl bruka alla besvikelser och motgångar i detta livet på ett sådant sätt att de drar mitt hjärta närmare ditt. Gör så att de löser mina bidningar till världsliga ting och inspirerar min själ till större iver att söka den sanna lyckan."

"Hjälp mig, Herre, att minnas att troslivet inte får begränsas till kyrkan, eller kammaren, eller bara utövas genom bön och meditation, utan att jag överallt är inför dig. Må varje mitt ord och varje min handling ha ett gott innehåll ... Må allt det som sker i mitt liv visa sig nyttigt och rätt för mig. Må allting undervisa mig och ge mig tillfälle att göra gott och dagligen lära och växa så att jag blir lik dig ... Amen."

Faktiskt utvilad. I går var en slitsam dag. Pappan var iväg på egna /välförtjänta/ äventyr, barnen klev upp klockan sex och var som två plåster på mig hela dagen. Hur positiv jag än var hördes bara gnäll. Gnäll gnäll gnäll. Enda trösten var när storan gick in till mitt försvar:

"Men lillan, mamma har faktiskt inte sex armar." (Undrar var hon fick det ifrån.)

Jag tar tillbaka allt jag tidigare skrivit om att man kanske ska uppmärksamma gnäll trots allt ... i min värld lönar sig INTE gnäll. I klädaffären:

"Jag vill inte ha nya utebyxor, mamma. Jag vill ha det här nattlinnet!!!"
"Om jag inte får det, då vill jag i alla fall ha det här (ett hårband)!!!"
"Och om jag inte får det, då ska jag i alla fall ha glass nu!!!"

Glass? Vem har lovat glass? Den som gnäller får ingen glass bara så där. Tyvärr snappade lillan upp storans förslag och fortsatte tjatet: "Lass, lass, lass ha ja sagt".

Vi gick snabbt ut från affären och styrde stegen mot lekplatsen. Åtminstone en glad timme på dagen! Den som har fler förslag på hur man avstyr gnäll får gärna skriva en rad (och helst inte förslag som går ut på godismutor, kapitalinsatser eller kirurgiska ingrepp).

Jag har en väninna som är lycklig hundägare. Livet med hunden har lärt henne ett och annat om barnuppfostran, påstår hon, och har försökt att förmedla några knep till andra kämpande mammor. En hund som springer bort ska man till exempel ignorera och vända ryggen, då kommer den tillbaka. Detsamma fungerar med barn (åtminstone med hennes).

Jag har liksom tyckt att jag varit jättesmart som hanterat gnäll på samma sätt. Gnäll ska aldrig löna sig, har varit min paroll. Gnäll är fult och den som gnäller förlorar i längden. I kväll fick jag mig en ryslig tankeställare efter ett samtal med storan ...

Lillan har nämligen slockat i soffan och ligger utslagen med armarna utsträckta. Storan stänger av bolibompa och stryker sakta lillans arm. Jag sätter mig bredvid och deltar. Närvarar. "Man kan inte ha en finare lillasyster, eller hur?" frågar jag och beundrar vår söta lilla.

"Jag tycker faktiskt att lillan är jobbig", börjar storan. Några få ord får mig att stelna. Jag som trodde att vi var lyckliga familjen!

"Hon bara följer efter mig på dagis, och jag vill inte det. Jag säger att hon måste leka med A, men då vill hon inte det. Och så bara gnäller hon! Ingen vill vara med en gnällis", förklarar storan. Jag försöker liksom lirka lite:

"Ja, men hon gillar ju dig, och känner ju dig bäst av alla ... kan hon inte få vara med ibland, i alla fall?"

"Nä, jag orkar inte höra på gnäll mamma." Här känner jag igen mig själv till den grad att jag blir rädd. Sen kommer trösten:

"Fast om hon gråter, då vill jag vara med henne, mamma. För då vill jag ju trösta henne och ta hand om henne."

I morgon är en ny dag. Då ska jag fundera på om inte också gnäll är värt att uppmärksamma ibland. Även gnällisar måste väl få vara med, eller? Jag ska tänka igenom riktigt noga om jag orkar göra några drastiska förändringar i vad jag signalerar ... puh!

Men gråta, det ska i alla fall alltid löna sig.

Trött i dag. Tröttheten sammanföll med barnens trötthet. Ett läge som inte är alltför lyckat, men å andra sidan är skönt när ingen kräver att man ska ha energi att bygga ett legoslott, baka muffins eller leka kurragömma i trädgården.

Storan fann sin plats i min famn, suckade: "jag är trött, mamma". Jag höll med och frågade vad hon tycker om att göra då (hoppades på svaret "kramas", vilket uteblev).

"Jag tycker om att trä halsband då."

Själv tycker jag om att äta kakor, läsa en riktigt oviktig bok och så kramas, förstås. Nu väntar en läskväll med upplevelser i Botswana-land och mycket rooibos. I morgon är en ny dag, då jag ska leka med barnen, vinterbona balkongen och baka matbröd (blev ni trötta nu?).