Otäcka insikter om gnäll
Jag har en väninna som är lycklig hundägare. Livet med hunden har lärt henne ett och annat om barnuppfostran, påstår hon, och har försökt att förmedla några knep till andra kämpande mammor. En hund som springer bort ska man till exempel ignorera och vända ryggen, då kommer den tillbaka. Detsamma fungerar med barn (åtminstone med hennes).
Jag har liksom tyckt att jag varit jättesmart som hanterat gnäll på samma sätt. Gnäll ska aldrig löna sig, har varit min paroll. Gnäll är fult och den som gnäller förlorar i längden. I kväll fick jag mig en ryslig tankeställare efter ett samtal med storan ...
Lillan har nämligen slockat i soffan och ligger utslagen med armarna utsträckta. Storan stänger av bolibompa och stryker sakta lillans arm. Jag sätter mig bredvid och deltar. Närvarar. "Man kan inte ha en finare lillasyster, eller hur?" frågar jag och beundrar vår söta lilla.
"Jag tycker faktiskt att lillan är jobbig", börjar storan. Några få ord får mig att stelna. Jag som trodde att vi var lyckliga familjen!
"Hon bara följer efter mig på dagis, och jag vill inte det. Jag säger att hon måste leka med A, men då vill hon inte det. Och så bara gnäller hon! Ingen vill vara med en gnällis", förklarar storan. Jag försöker liksom lirka lite:
"Ja, men hon gillar ju dig, och känner ju dig bäst av alla ... kan hon inte få vara med ibland, i alla fall?"
"Nä, jag orkar inte höra på gnäll mamma." Här känner jag igen mig själv till den grad att jag blir rädd. Sen kommer trösten:
"Fast om hon gråter, då vill jag vara med henne, mamma. För då vill jag ju trösta henne och ta hand om henne."
I morgon är en ny dag. Då ska jag fundera på om inte också gnäll är värt att uppmärksamma ibland. Även gnällisar måste väl få vara med, eller? Jag ska tänka igenom riktigt noga om jag orkar göra några drastiska förändringar i vad jag signalerar ... puh!
Men gråta, det ska i alla fall alltid löna sig.
Jag har liksom tyckt att jag varit jättesmart som hanterat gnäll på samma sätt. Gnäll ska aldrig löna sig, har varit min paroll. Gnäll är fult och den som gnäller förlorar i längden. I kväll fick jag mig en ryslig tankeställare efter ett samtal med storan ...
Lillan har nämligen slockat i soffan och ligger utslagen med armarna utsträckta. Storan stänger av bolibompa och stryker sakta lillans arm. Jag sätter mig bredvid och deltar. Närvarar. "Man kan inte ha en finare lillasyster, eller hur?" frågar jag och beundrar vår söta lilla.
"Jag tycker faktiskt att lillan är jobbig", börjar storan. Några få ord får mig att stelna. Jag som trodde att vi var lyckliga familjen!
"Hon bara följer efter mig på dagis, och jag vill inte det. Jag säger att hon måste leka med A, men då vill hon inte det. Och så bara gnäller hon! Ingen vill vara med en gnällis", förklarar storan. Jag försöker liksom lirka lite:
"Ja, men hon gillar ju dig, och känner ju dig bäst av alla ... kan hon inte få vara med ibland, i alla fall?"
"Nä, jag orkar inte höra på gnäll mamma." Här känner jag igen mig själv till den grad att jag blir rädd. Sen kommer trösten:
"Fast om hon gråter, då vill jag vara med henne, mamma. För då vill jag ju trösta henne och ta hand om henne."
I morgon är en ny dag. Då ska jag fundera på om inte också gnäll är värt att uppmärksamma ibland. Även gnällisar måste väl få vara med, eller? Jag ska tänka igenom riktigt noga om jag orkar göra några drastiska förändringar i vad jag signalerar ... puh!
Men gråta, det ska i alla fall alltid löna sig.
Kommentarer
Postat av: storasEASTer
Å, jag känner igen mig i Storan. Min lillasyster hängde som en svans överallt och ville leka med mig och mina vänner. Sedan kom hon på att det ju inte var kul att leka med ngn som egentligen inte ville leka med henne...(livet är hårt, barndomen är ingen lek).
Så då hittade hon egna vänner som ville leka med just henne. Jag minns att mamma var lite involverad i att se till att hon bjöd hem egna kompisar och att jag inte var med då (fast att jag nog ville...ironiskt nog).
Bara för att man är syskon så är man inte lika och ens bästa vänner är inte heller lika.
Trackback
