Kompisknep
Storan har tagit på sig nattlinnet och jag borstar omsorgsfullt hennes tänder med den nya prinsesstandborsten. Vi blir kvar inne på toan en stund och hon anförtror sig. Den nya pojken på dagis bara hänger efter henne, vill leka med henne jämt och aldrig med någon annan. Vad säger man då?
"Jag förstår att det blir lite jobbigt, men du kanske kan leka med honom ibland, för du är ju en väldigt bra kompis?"
"Nä, jag vill inte det. Han vill inte vara med någon annan, bara med mig hela tiden."
Samtalet fortsätter i soffan och storan förklarar fler gånger. Pappan kommer och blir också införstådd i problematiken. Han skrattar lite och säger att han bara lekte med dem som ingen annan ville leka med när han var liten, bara för att det var synd om dem.
Jag står på mig lite, tycker att storan kan bjuda till lite grann i alla fall. Sen går som en kall kår på min rygg - några minnesbilder från min egen arbetsdag dyker upp. Hur jag och favvo-kollegan klätt på oss jackorna tyst, tyst, så att ingen ska se oss, hur vi begett oss till ett libanesiskt hak och avnjutit en mezetallrik i lugn och tro till en timmas tjejsnack. Hur skönt det var att slippa alla andra ett tag ... och hur dum man kände sig när man kom tillbaka och uteslutit alla andra.
"Ska vi göra så här?" frågar jag storan. "Vi bjuder hem den nya pojken, så att ni får leka ordentligt en gång i stället, eller?"
Hon nappar genast på idén. "Då kanske han vet vem jag är sen, mamma." Pappan fyller i och tycker att vi kan bjuda hem flera samtidigt så att lillkillen får fler kompisar. Nöjd går storan och lägger sig.
Så gäller det bara att vara en trovärdig förälder själv, att låta ord och handling vara kompisar liksom. I morgon är en ny dag, i morgon ska jag inte äta libanesiskt utan ta med korv och makaroner och vara lite social i lunchrummet.
"Jag förstår att det blir lite jobbigt, men du kanske kan leka med honom ibland, för du är ju en väldigt bra kompis?"
"Nä, jag vill inte det. Han vill inte vara med någon annan, bara med mig hela tiden."
Samtalet fortsätter i soffan och storan förklarar fler gånger. Pappan kommer och blir också införstådd i problematiken. Han skrattar lite och säger att han bara lekte med dem som ingen annan ville leka med när han var liten, bara för att det var synd om dem.
Jag står på mig lite, tycker att storan kan bjuda till lite grann i alla fall. Sen går som en kall kår på min rygg - några minnesbilder från min egen arbetsdag dyker upp. Hur jag och favvo-kollegan klätt på oss jackorna tyst, tyst, så att ingen ska se oss, hur vi begett oss till ett libanesiskt hak och avnjutit en mezetallrik i lugn och tro till en timmas tjejsnack. Hur skönt det var att slippa alla andra ett tag ... och hur dum man kände sig när man kom tillbaka och uteslutit alla andra.
"Ska vi göra så här?" frågar jag storan. "Vi bjuder hem den nya pojken, så att ni får leka ordentligt en gång i stället, eller?"
Hon nappar genast på idén. "Då kanske han vet vem jag är sen, mamma." Pappan fyller i och tycker att vi kan bjuda hem flera samtidigt så att lillkillen får fler kompisar. Nöjd går storan och lägger sig.
Så gäller det bara att vara en trovärdig förälder själv, att låta ord och handling vara kompisar liksom. I morgon är en ny dag, i morgon ska jag inte äta libanesiskt utan ta med korv och makaroner och vara lite social i lunchrummet.
Kommentarer
Postat av: sEASTer
Jag tror du har fått hybris, det är ingen som vill vara med oss fattar du väl! De är glada att vi inte frågade.
Postat av: träskmamman
Hallå där!! Alla vill vara med i sEASTers. Alla vill äta med oss. Det är bara vi som är äckligt exklusiva och håller oss för oss själva.
Trackback
