Tidsomställning
Storan och jag läser "Mary Poppins på Körsbärsvägen" som kvällsläsning. De sista sex sidorna av åttio. Hon förundras över att man kan skriva en så lång bok. Jag förundras över att man kan skriva en sådan bok för barn. Som ett drama, litterärt påminde den mig på något konstigt vis om Bulgakovs "Vita gardet". Fel bokval, möjligen.
"Mamma, vad betyder verifiera? Är teleskop som en kikare? Vad är en premiärminister?"
Barnen är både trötta och pigga när de ska sova så här ett dygn efter tidsomställningen. Storan är fascinerad av att man genom att flytta klockan ett snäpp byter till sommaren. Det är ju fantastiskt! Och varför gjorde vi det inte tidigare?
Kollegan på jobbet beklagar sig i stället över tidsomställningen. Att man inte kan ändra tiden mellan fredagen och lördagen i stället, för att ge barnen ett extra dygn att vänja sig vid uppstigningstiden innan det är måndag igen? Jag kan inte annat än att hålla med - någonstans läste jag att det tar två veckor för kroppen att ställa om. Jetlag, liksom.
Barnen är jetlaggade. Själv är jag inte jetlaggad, men tvättlaggad. Det kommer ta två veckor innan jag är i fas med tvätten igen. För att inte tala om mangelkorgen med fem linnedukar som ska plattas till. En annan kväll ... en annan dag. Det tar lite tid att komma i fas.
"Mamma, vad betyder verifiera? Är teleskop som en kikare? Vad är en premiärminister?"
Barnen är både trötta och pigga när de ska sova så här ett dygn efter tidsomställningen. Storan är fascinerad av att man genom att flytta klockan ett snäpp byter till sommaren. Det är ju fantastiskt! Och varför gjorde vi det inte tidigare?
Kollegan på jobbet beklagar sig i stället över tidsomställningen. Att man inte kan ändra tiden mellan fredagen och lördagen i stället, för att ge barnen ett extra dygn att vänja sig vid uppstigningstiden innan det är måndag igen? Jag kan inte annat än att hålla med - någonstans läste jag att det tar två veckor för kroppen att ställa om. Jetlag, liksom.
Barnen är jetlaggade. Själv är jag inte jetlaggad, men tvättlaggad. Det kommer ta två veckor innan jag är i fas med tvätten igen. För att inte tala om mangelkorgen med fem linnedukar som ska plattas till. En annan kväll ... en annan dag. Det tar lite tid att komma i fas.
Röda knappen
Lillan, fyra år, och jag går på toa. Det är en handikapptoalett med den klassiska röda knappen vid toalettstolen, samt en röd likadan och en vit vid golvet. Lillan närmar sig knappen med lilla pekfinger och jag hinner knappt tänka. Men hon trycker inte på knappen. Hon pekar bara och vill berätta något för mig:
"Mamma, den här knappen får man inte trycka på. Man får bara, bara trycka om man har tappat bort sin mamma eller pappa."
"Mmm, så är det. Eller om man ramlat och slagit sig och vill ha hjälp."
"Aha. Då vet jag."
"Mamma, den här knappen får man inte trycka på. Man får bara, bara trycka om man har tappat bort sin mamma eller pappa."
"Mmm, så är det. Eller om man ramlat och slagit sig och vill ha hjälp."
"Aha. Då vet jag."
Chokladmousse att gråta till
Min fina kollega travade in i mitt arbetsrum i dag och bjöd på en alldeles himmelsk choklad. Bara för att jag är en godisråtta, liksom. En stor bit fick jag, med bitar av hallon och björnbär i, och den var så god att jag konstigt nog fick tårar i ögonen.
Det hela påminde mig om väninnan A:s chokladtryffeltårta, som jag modifierat till portionsskåls-dito.
Gör så här:
Smält 250 gram riktigt mörk choklad. Jag brukar välja hälften med smak av hallon, eller i stället tillsätta lite pulverkaffe eller kanel (typ 4 + 1 tsk).
Tillsätt 2 msk ljus sirap.
Vispa 5-6 dl grädde lätt.
Rör ihop chokladen och grädden genom att vispa försiktigt i åttor. Grädden får inte gryna sig, men man kan hälla i lite mjölk om den börjar tjockna för mycket. Smeten måste vara rinnig för att göra sig i småformar.
Häll upp i små portionsskålar och låt stelna några timmar i kylen. Pudra över kakao och dekorera med litet hallon. Med ljushållare från Ikea (se bilden) blir det ungefär 15 stycken.
Det hela påminde mig om väninnan A:s chokladtryffeltårta, som jag modifierat till portionsskåls-dito.
Gör så här:
Smält 250 gram riktigt mörk choklad. Jag brukar välja hälften med smak av hallon, eller i stället tillsätta lite pulverkaffe eller kanel (typ 4 + 1 tsk).
Tillsätt 2 msk ljus sirap.
Vispa 5-6 dl grädde lätt.
Rör ihop chokladen och grädden genom att vispa försiktigt i åttor. Grädden får inte gryna sig, men man kan hälla i lite mjölk om den börjar tjockna för mycket. Smeten måste vara rinnig för att göra sig i småformar.
Häll upp i små portionsskålar och låt stelna några timmar i kylen. Pudra över kakao och dekorera med litet hallon. Med ljushållare från Ikea (se bilden) blir det ungefär 15 stycken.
Mmm ... marknadsföring
Det finns en viss restaurang som är väldigt bra på marknadsföring. Så bra att båda barnen redan vid två års ålder kunde peka ut skylten, om man var ute och åkte bil eller så.
Den här kvällen har båda fått varsin gratistidning av M-restaurangerna. Färgglada, påkostade, med tre gratiskuponger på glass (sån glass som inte lillan tål). Storan undrar när vi kan åka till M-restaurangen igen.
"Nja, det dröjer nog ... vi gör nog inte det än på ett tag", inleder jag. Själv får jag liksom lite ångest varje gång det ska ätas där. Äta med händerna, vad har de torkat av borden med för trasa?, dricka läsk, pommes friten är friterad i 100 % transfetter ... sånt fett som rann rakt igenom min gamle bilpendlarväns kropp när han skulle lämna blod en gång.
"Men jag tycker att vi ska gå dit snart", säger storan.
"Nä, det är inte så bra. Det är faktiskt inte alls särskilt nyttig mat, gumman."
"Mamma, vet du en sak? Alla människor måste faktiskt äta på M-restaurangen ibland. För om ingen äter där, så måste alla M-restauranger stänga. Och då är det bra om vi också äter där ibland."
Jag blir alldeles tyst. Och fascinerad. Här tror man att ens barn bara förstår logotyper ifråga om marknadsföring. När de i själva verket förstår hela marknadsekonomins uppbyggnad och dilemma. En gratisglass kanske vi kan kosta på oss snart.
Den här kvällen har båda fått varsin gratistidning av M-restaurangerna. Färgglada, påkostade, med tre gratiskuponger på glass (sån glass som inte lillan tål). Storan undrar när vi kan åka till M-restaurangen igen.
"Nja, det dröjer nog ... vi gör nog inte det än på ett tag", inleder jag. Själv får jag liksom lite ångest varje gång det ska ätas där. Äta med händerna, vad har de torkat av borden med för trasa?, dricka läsk, pommes friten är friterad i 100 % transfetter ... sånt fett som rann rakt igenom min gamle bilpendlarväns kropp när han skulle lämna blod en gång.
"Men jag tycker att vi ska gå dit snart", säger storan.
"Nä, det är inte så bra. Det är faktiskt inte alls särskilt nyttig mat, gumman."
"Mamma, vet du en sak? Alla människor måste faktiskt äta på M-restaurangen ibland. För om ingen äter där, så måste alla M-restauranger stänga. Och då är det bra om vi också äter där ibland."
Jag blir alldeles tyst. Och fascinerad. Här tror man att ens barn bara förstår logotyper ifråga om marknadsföring. När de i själva verket förstår hela marknadsekonomins uppbyggnad och dilemma. En gratisglass kanske vi kan kosta på oss snart.
