ur småbarnsträsket ...

När vi precis ska duka av kvällsmaten ställer storan en knivig fråga.

"Mamma, vad är Big Bang egentligen?"

Jag tar mig för pannan. Vad har hon hört det? Det kan hon inte riktigt svara på, hon har bara hört det någonstans. Jag börjar förklara så smått. Men det är svårt. Jag vill ju att hon ska få ett vettigt perspekiv på en knepig fråga och ändå kunna behålla sin barnatro. Träskpappan avbryter snart. Han tycker att jag håller mig på tonårsnivå med en fem-och-ett-halvt-åring.

"Jag tycker inte om att säga så, men nån annan gång ska jag förklara ... fast det är inget hemligt med det, jag kan bara inte förklara på nåt bra sätt."

"Jaha," säger storan. "Jag trodde bara att det var nån stor klocka nånstans eller så."

Tror att det är ett och ett halvt år sedan hemma hos-reportaget utlovades. Det vill säga hemma hos de små porslinsdockorna Karamella och Törnrosa, som fick ett nytt hem.

Det händer att träskmamman får lite hybris när det gäller grejer som ska göras. För ett och ett halvt år sedan slutade lillan med nattblöja, och liksom för storans del, skulle detta premieras med dockskåp. Hur kul är det att köpa ett dockskåp till? Något annat var inte heller förhandlingsbart. Och ett Lundby-hus, som tjejerna hade, är ju egentligen ruskigt fantasilöst. Dessutom kan man bara leka en i taget med det, om man har vassa armbågar och tvära idéer.

Efter lite bostadsknarkning (det heter faktiskt så, ni som inte visste det - att sitta och nöjestitta på Hemnet) på Blocket, insåg jag att det finaste vore att bygga ett eget dockskåp. En familj i fint område i Stockholm hade aldrig monterat byggsatsen för sisådär tjugo år sedan och slumpade bort huset. Så här blev resultatet:



Och från insidan:



Huset är målat med hobbyfärg och tapetserat med egna tapetrester samt scrapbook-papper, med decoupagelim som tapetklister.





Tavlorna i huset består av utskrivna foton i miniatyr. Belysningen är ny sedan i julas och kommer från gammelmormor och gammelmorfar.



De gamla möblerna i rokokostil kommer från mammas väninna - jag fick dem på åttiotalet och har sparat dem sedan dess. Tårtan har redan förevisats och är storans verk.



Badrummet, med pastelliga möbler storan fick i fyraårspresent, har nu fått sig lite klinker med hjälp av väninnan H:s badrumsmosaik och fogmassa.



Duken gammelmormor virkade på åttiotalet blev en dockskåpsmatta.



Trapphuset rymmer en gästsäng under trappen samt en hel elcentral.



Och en bild från det mysiga köket! Nostalgiplanscher på väggarna, falukorv, köttbullar och baguetter som barnen pysslat av brännbar lera, och en matta storan vävt själv på min gamla vävstol.



Och till sist en bild från det ständigt julpyntade vardagsrummet. Barnen gjorde granen på förskolan och har slagit in sockerbitar i paket. I soffan fikar dockorna Agradella och Karamella.

"Sommar!" Lillan är jublande glad. "Mamma, Jesus säger att det är sommar!"

Vi stora, inklusive storan, ligger kvar i sängarna och vill inte riktigt erkänna att det är morgon.
Särskilt inte jag, som svettats och brottats med feber hela natten. Halsen är den första kroppsdel jag skulle göra mig av med, om jag kunde välja.

Det är Jesus-dockan som är framme igen. Han, ni vet, som förutom sin bruna klänning och rastaflätor, även pratar perfekt amerikanska när man trycker honom hårt i högra handen. Flera fraser kan han säga och alla är lika peppande.

"I love You so much" gör lillan jublande glad. För det låter ju nästan som sommar.

Det är tidig kväll onsdag. Barnvakten på väg. Jag rör ihop en pannkakssmet, lillan knäcker ägg och storan skriver något (som hon brukar nu för tiden).

"Och vet ni, hon har förlovat sig!" utbrister jag entusiastiskt om barnvakten.
"?!?"
"Ja, alltså, han har frågat henne om hon vill gifta sig och så har hon fått en guldring."
"Va?! Har hon aldrig giftat sig nån gång?" frågar storan.
"Nä. Det har hon inte."
"Varför inte det?!" Barnen tittar med stora ögon på mig, precis som om det vore konstigt.
"Nä, vet ni. Hon har väntat på den rätte, kan man säga." (Så där vuxet jätteabstrakt.)

Tystnad.

"Men mamma, hur tänkte du och pappa egentligen??" säger storan.

Hjälp tänker jag. Vet hon verkligen att vi var bara strax över 20 när vi slog till?

"Hur menar du nu?" frågar jag storan för säkerhets skull.
"Nä, jag undrar bara om det var du som tyckte att pappa var bra eller om det var pappa som tyckte att du var bra."

Påsken är här. Min bästa högtid, faktiskt!

Julen är ju ljuvlig med all stämning, glädje och fina saker. Inte minst dess innebörd. Min svägerska genomförde ett test vid en släkthelg och fick resultatet 100 % julromantiker. Men påsken är ju vår viktigaste högtid, tycker jag. Hur förmedlar man då det till sina barn?

I vår kultur utövar vi vår tro mestadels kontemplativt, med tankar och upplevelser inombords. Bor man i ett ortodoxt land lever man ut hela budskapet med kroppen och in i minsta detalj i livet. Men vilken plats har påsken i mitt liv och hur kan jag ge det vidare till barnen?

Jag är inte klar över frågan. Barnens bild av påsken torde vara blandad. Tre kilo påskpynt har burits hem från förskolan. Påskharen har varit på besök. Påskgummor klädde de ut sig till i går (notera "påskgummor", inte "påskkäringar" eller "häxor", tack). Ägg har målats och ätits. Påskliljor planterats ... men Jesus då? Återkommer med en rapport efter helgen!

Här är lite bilder av vårt påskpynt - och, som på julen, då tomtar icke göre sig besvär - ligger fokus INTE på påskkäringar och för många kycklingar.

Glad påsk!



Barnens egen "påskgrupp" av en ledsen S:t Paulia och ett gäng kycklingar. Allt på gammelmormors söta duk.



Jag har offrat tusen hjärnceller och blåst ut äggsmet ur ägg som barnen fått måla.



Jag är ärligt talat väldigt dålig på att arrangera blommor i krukor. Men det här, i samarbete med lillan, blev ganska fint!



Likaså den här!



Och så till sist en liten installation på temat kring det jag värderar mest.