Våran godaste sylt
"Idag har vi pärlat" läser jag på en annan blogg, som tillhör en pysslig småbarnsmamma. Det har nästan jag och flickorna också. Jag kommer hem tidigt, barnen är i trädgården och jag hämtar två hinkar. Storan blir överförtjust över mitt förslag att plocka lite bär och koka sylt. De solmogna bären rinner genom fingrarna som pärlor. Storan är duktig och plockar bara i hinken, inget i munnen, och börjar genast visionera. "Sen när vi har gjort klart sylten, så ska vi skriva lappar och sätta på burken som farmor brukar göra. Det ska stå 'våran godaste sylt' på burkarna."
Jag plockar och låter en del hamna i storans hink när hon inte ser på. Det påminner mig om min bild av Gud som en pappa - jag tror att Han gläds när vi har roligt, och välsignar oss utan att vi märker det ens. När vi plockat färdigt är storan nöjd för att hon har plockat mer än jag.
Det blir några burkar "våran godaste sylt", till hälften röda vinbär, en fjärdedel svarta och resten stora, mjuka krusbär. Pappan steker pannkakor som barnen äter som tillbehör till sylten. En ljuvlig eftermiddag.
Jag plockar och låter en del hamna i storans hink när hon inte ser på. Det påminner mig om min bild av Gud som en pappa - jag tror att Han gläds när vi har roligt, och välsignar oss utan att vi märker det ens. När vi plockat färdigt är storan nöjd för att hon har plockat mer än jag.
Det blir några burkar "våran godaste sylt", till hälften röda vinbär, en fjärdedel svarta och resten stora, mjuka krusbär. Pappan steker pannkakor som barnen äter som tillbehör till sylten. En ljuvlig eftermiddag.
Djurtrauma i småstad
Jag har inte skrivit på en vecka ... är nämligen på semester, i småstaden. Med betoning på små-. Som tur är handlar den här semestern mest om de små, så det är ju passande. Man vänjer sig sakta och jag börjar nu uppskatta servicemänskornas överdrivet tillmötesgående attityd.
Råkade nämligen ut för en skoexpedit, som hejade i ett tonläge som fick mig att fundera på om:
a) vi var släkt
b) hon misstog mig för nån stenrik kändis
c) nåt var fel (ja, ni förstår hur störd jag själv är).
Eller åtminstone förstörd av storstadsattityden, som inte är vidare trevlig men EFFEKTIV. Hur ska jag och vi lyckas behålla den här trivsamma pulsen när vi är tillbaka efter semestern?
Storan och lillan njuter av att vara i SMÅ-staden, på gränsen till landsbygd. De har verkat alldeles lyckliga hela veckan, sånär som på två djurincidenter. Kanske kan dessa trauman vägas upp av att de sett ett tjog kronhjortar och fått klappa en katt, tills den smet.
Trauma nr 1:
Pappan kör på en igelkott av misstag. Mamman och barnen stiger ur bilen för att inspektera. Lite för äckligt. Den halta stackarn försöker vända på sig, och lillan inser då att pappan är på väg över igelkotten en gång till med bilen för att minska världslidandet något, varpå hon får panik. (Mamman och barnen tittar inte mera nu.) Trots att pappan hävdar att det inte var han som kört på kotten utan bilen, så ljuder samma mantra från båda barnen, minst 150 ggr följande dygn:
"Stackars igelkotten".
Mamman ljuger lite och säger att mannen som kommer gående med en spade kommit för att begrava djuret (i själva verket är jag ganska övertygad om att han tänkte dänga till igelkotten lite mer). Storan är nöjd, hoppar in i bilen och hävdar bestämt att igelkotten nu är i himlen och har det bra. Det viktiga var att han kom i jorden först. Men stackars igelkotten i alla fall, och det vore bra om pappan kunde se sig för nästa gång. Pappan menar att igelkottarna ska se sig för nästa gång.
Trauma nr 2:
Storan är salig - hon har hittat "råhjortar" i en park. Lillan är också alldeles salig - "är det bambi?" frågar hon. Trots att dovhjortarna är inhägnade känns de nära, och de sticker ut nosarna genom stängslet för att smaska i sig löv som barnen sträcker fram. Storan plockar grönt som aldrig förr. (Kanske något att påminna om vid matbordet - jag menar, sallad är väl inte fy skam?) Mitt i plockandet sätter hon foten rakt i ett jordgetingbo. Vet inte vem som blev mest hysterisk, storan eller getingarna. Parken är inte rolig längre och storan vill åka hem med tre stick på kroppen. Dagen slutar trots allt bra med lite havsbad, och i morgon ska vi åka och köpa prinsessplåster.
Råkade nämligen ut för en skoexpedit, som hejade i ett tonläge som fick mig att fundera på om:
a) vi var släkt
b) hon misstog mig för nån stenrik kändis
c) nåt var fel (ja, ni förstår hur störd jag själv är).
Eller åtminstone förstörd av storstadsattityden, som inte är vidare trevlig men EFFEKTIV. Hur ska jag och vi lyckas behålla den här trivsamma pulsen när vi är tillbaka efter semestern?
Storan och lillan njuter av att vara i SMÅ-staden, på gränsen till landsbygd. De har verkat alldeles lyckliga hela veckan, sånär som på två djurincidenter. Kanske kan dessa trauman vägas upp av att de sett ett tjog kronhjortar och fått klappa en katt, tills den smet.
Trauma nr 1:
Pappan kör på en igelkott av misstag. Mamman och barnen stiger ur bilen för att inspektera. Lite för äckligt. Den halta stackarn försöker vända på sig, och lillan inser då att pappan är på väg över igelkotten en gång till med bilen för att minska världslidandet något, varpå hon får panik. (Mamman och barnen tittar inte mera nu.) Trots att pappan hävdar att det inte var han som kört på kotten utan bilen, så ljuder samma mantra från båda barnen, minst 150 ggr följande dygn:
"Stackars igelkotten".
Mamman ljuger lite och säger att mannen som kommer gående med en spade kommit för att begrava djuret (i själva verket är jag ganska övertygad om att han tänkte dänga till igelkotten lite mer). Storan är nöjd, hoppar in i bilen och hävdar bestämt att igelkotten nu är i himlen och har det bra. Det viktiga var att han kom i jorden först. Men stackars igelkotten i alla fall, och det vore bra om pappan kunde se sig för nästa gång. Pappan menar att igelkottarna ska se sig för nästa gång.
Trauma nr 2:
Storan är salig - hon har hittat "råhjortar" i en park. Lillan är också alldeles salig - "är det bambi?" frågar hon. Trots att dovhjortarna är inhägnade känns de nära, och de sticker ut nosarna genom stängslet för att smaska i sig löv som barnen sträcker fram. Storan plockar grönt som aldrig förr. (Kanske något att påminna om vid matbordet - jag menar, sallad är väl inte fy skam?) Mitt i plockandet sätter hon foten rakt i ett jordgetingbo. Vet inte vem som blev mest hysterisk, storan eller getingarna. Parken är inte rolig längre och storan vill åka hem med tre stick på kroppen. Dagen slutar trots allt bra med lite havsbad, och i morgon ska vi åka och köpa prinsessplåster.
Sommartristess och bullfrossa
Nu är vi i andra omgången vattkoppor. Tänk ut en mer "meningslös" syssla på en fyraveckorssemester än två vattkoppsomgångar, om du kan. Jag gör allt för att tänka ut meningsfullheter för att bräcka den där känslan av misslyckande som stundtals kommer krypande.
Mitt i alltihop vinner faktiskt den där känslan av lycka, som uppstår när tiden går så långsamt att man stannar upp själv och upptäcker små, små guldkorn i vardagen. Storan och lillan är så stora att man nu kan baka utan att kaos uppstår. I går bakade vi två satser kalljästa bullar med kanel. (Tack gode Gud för varmluftsugn som slukar fyra plåtar samtidigt.) Barnen var lugna, slabbade inte, misslyckades bara med ett enda ägg och knådade metodiskt sina degklumpar. Lillan är fenomenal på att smygäta deg och barnen skrattade av förtjusning när de lyckades peta i sig deg utan att mamma såg.
Bullarna blev inte så snygga - inte mina heller, det berodde på jäsningen - men i dag kom jag på det fantastiska med bullarnas "märkliga textur". Bullarna liknar mest korvbröd. I dag lyckades jag byta ut mitt bröd när vi åt korv, och ingen märkte att jag åt bullar till lunch i stället för fullkornsbröd. Yes!
Mitt i alltihop vinner faktiskt den där känslan av lycka, som uppstår när tiden går så långsamt att man stannar upp själv och upptäcker små, små guldkorn i vardagen. Storan och lillan är så stora att man nu kan baka utan att kaos uppstår. I går bakade vi två satser kalljästa bullar med kanel. (Tack gode Gud för varmluftsugn som slukar fyra plåtar samtidigt.) Barnen var lugna, slabbade inte, misslyckades bara med ett enda ägg och knådade metodiskt sina degklumpar. Lillan är fenomenal på att smygäta deg och barnen skrattade av förtjusning när de lyckades peta i sig deg utan att mamma såg.
Bullarna blev inte så snygga - inte mina heller, det berodde på jäsningen - men i dag kom jag på det fantastiska med bullarnas "märkliga textur". Bullarna liknar mest korvbröd. I dag lyckades jag byta ut mitt bröd när vi åt korv, och ingen märkte att jag åt bullar till lunch i stället för fullkornsbröd. Yes!
Vad är sanning?
Mitt ideal är att aldrig ljuga för sina barn. Måste säga att det är lättare sagt än gjort ... vissa maträtter har fått andra namn, för att lättare slinka ner. Till exempel kallar vi soltorkade tomater för tomatrussin, ärtskidor för ärtchips och jag vet en släkting som fick lära sig att mjölk hette kojuice.
Ibland tummar jag även på sanningen när det är sagodags. Sagan barnen valt ut för kvällen kan ju vara ovanligt långrandig, eller som gamla sagor ofta gör, innehålla våldsord. Om man inte vill ha en massa följdfrågor typ "Varför måste hon bli dödad?", "Kom det mycket blod?", "Ska häxan uppstå igen?" så är det lätt att byta ut ordet "döda" mot "skada".
Jag tror att det här med sanningen är nåt alla föräldrar kan känna igen sig i. Åtminstone har jag lagt märke till en del suspekta fall den senaste veckan. På bussen, i Stockholms innerstad:
"Kom nu ihåg, Ludde, att när vi kommer fram säger du att du inte vill vara där utan mycket hellre med mamma och pappa. Säg att du har ont i magen och bara vill vara med mamma. Säg gärna att du har ont i hjärtat lite också!" (Finns det barnfängelser för treåringar, eller vart skulle denna moder med sitt småbarn?)
Och lite mer lättsamt, på äventyrsbadet i förrgår:
"Vi vill nu be alla badgäster att lämna äventyrsbadet omedelbart. Vi kommer att stänga resten av dagen på grund av en mindre olycka".
Vad som egentligen hade hänt var att undertecknad hittade någons minibajskorv på bassängbotten två minuter efter att vi kommit dit. Kände mig, i egenskap av skvallertant, som en glädjedödare för hundra badgäster som fick gå hem.
Ibland tummar jag även på sanningen när det är sagodags. Sagan barnen valt ut för kvällen kan ju vara ovanligt långrandig, eller som gamla sagor ofta gör, innehålla våldsord. Om man inte vill ha en massa följdfrågor typ "Varför måste hon bli dödad?", "Kom det mycket blod?", "Ska häxan uppstå igen?" så är det lätt att byta ut ordet "döda" mot "skada".
Jag tror att det här med sanningen är nåt alla föräldrar kan känna igen sig i. Åtminstone har jag lagt märke till en del suspekta fall den senaste veckan. På bussen, i Stockholms innerstad:
"Kom nu ihåg, Ludde, att när vi kommer fram säger du att du inte vill vara där utan mycket hellre med mamma och pappa. Säg att du har ont i magen och bara vill vara med mamma. Säg gärna att du har ont i hjärtat lite också!" (Finns det barnfängelser för treåringar, eller vart skulle denna moder med sitt småbarn?)
Och lite mer lättsamt, på äventyrsbadet i förrgår:
"Vi vill nu be alla badgäster att lämna äventyrsbadet omedelbart. Vi kommer att stänga resten av dagen på grund av en mindre olycka".
Vad som egentligen hade hänt var att undertecknad hittade någons minibajskorv på bassängbotten två minuter efter att vi kommit dit. Kände mig, i egenskap av skvallertant, som en glädjedödare för hundra badgäster som fick gå hem.
Kuddmys
Ett bra tips för den som syr ibland är att köpa lite roliga stuvbitar. Bara att klippa och klistra med vliesofix (dubbelhäftande vlieseline) och sen sy lite applikationer. Har lagat en hel del kläder och även täckt fula fruktfläckar med Nalle Puh-tyg, men nu blev jag less på det tyget och lät resten bli ett nytt örngott till lillan. Hon har aldrig varit så kär i sin kudde som den senaste veckan!
Snygga kylgubbar
Alla vet ju att plåster hjälper. På en gång. Särskilt om de har Bamse, prinsessor eller Nalle Puh som motiv. Fixade några linnepåsar med vete i. Perfekt att ta fram från frysen om man har slagit skallen i bordskanten, knäet mot tröskeln eller har kliande vattkoppor.
En liten egotripp
Tänkte börja exponera lite alster. Skulle kunna presentera det som en inspirationskälla för andra, men det är lika bra att vara ärlig. Jag gör det för att visa hur bra jag är. De flesta kommer säkerligen inte inspireras utan i stället bli lite matta. Hur som helst - när jag lärt mig dela upp bloggen i olika kategorier ska ni som är antipysseltanter slippa se bilderna.
Här är några tunikor jag fixade förra veckan:
Mönstret består av tre delar och den som har en snäll maskin kan lätt fixa en på mindre än en timme.
Här är några tunikor jag fixade förra veckan:
Mönstret består av tre delar och den som har en snäll maskin kan lätt fixa en på mindre än en timme.
Bloggsemester ... semesterblogg?
Min hjärna har helt kopplats bort ("hade du nån?" skulle den ironiske fråga). Idéerna sinar, vilket väl är ett gott tecken på att jag verkligen har semester. Eller nån slags kombination med vab, något orättvist. Storans koppor försvinner och lillan längtar tills hennes kommer. Varje dag har hon tittat på sina armar och ben för att hitta minsta lilla prick, som kan garantera henne samma sjukomsorg, lite extra förmåner och massiv uppmärksamhet, men ännu har ingen äkta koppa (heter det så i singularis?) dykt upp.
Den inre föräldrakonflikten om egen tid/barnens tid fortsätter trots semestern. Den dämpas dock något vid långledighet. Sen kan man komma på smarta saker att göra, till exempel att sy. Då gör man nåt för sig själv utan att göra det, om man syr barnplagg. Städning är väl samma sak, men inte lika roligt eller kreativt. Och laga mat. Stod och rörde raggmunkssmet i kväll, njöt av ensamheten medan maken och barnen spelade fotboll i trädgården och jag kände mig lugn och ostörd. Ända tills fotbollslaget rusade in genom dörren - lillan hade helt plötsligt tryckt in en pinne i pappas öra och det blev lite kaosartat i hallen (obs - han blev inte döv - men det var nära ögat). Lillan flyr in i vardagsrummet. Sen dyker hon upp bakom soffan, och flinar sin moder rakt upp i ansiktet:
"Busimaja!"
Den inre föräldrakonflikten om egen tid/barnens tid fortsätter trots semestern. Den dämpas dock något vid långledighet. Sen kan man komma på smarta saker att göra, till exempel att sy. Då gör man nåt för sig själv utan att göra det, om man syr barnplagg. Städning är väl samma sak, men inte lika roligt eller kreativt. Och laga mat. Stod och rörde raggmunkssmet i kväll, njöt av ensamheten medan maken och barnen spelade fotboll i trädgården och jag kände mig lugn och ostörd. Ända tills fotbollslaget rusade in genom dörren - lillan hade helt plötsligt tryckt in en pinne i pappas öra och det blev lite kaosartat i hallen (obs - han blev inte döv - men det var nära ögat). Lillan flyr in i vardagsrummet. Sen dyker hon upp bakom soffan, och flinar sin moder rakt upp i ansiktet:
"Busimaja!"
