Vad är sanning?
Mitt ideal är att aldrig ljuga för sina barn. Måste säga att det är lättare sagt än gjort ... vissa maträtter har fått andra namn, för att lättare slinka ner. Till exempel kallar vi soltorkade tomater för tomatrussin, ärtskidor för ärtchips och jag vet en släkting som fick lära sig att mjölk hette kojuice.
Ibland tummar jag även på sanningen när det är sagodags. Sagan barnen valt ut för kvällen kan ju vara ovanligt långrandig, eller som gamla sagor ofta gör, innehålla våldsord. Om man inte vill ha en massa följdfrågor typ "Varför måste hon bli dödad?", "Kom det mycket blod?", "Ska häxan uppstå igen?" så är det lätt att byta ut ordet "döda" mot "skada".
Jag tror att det här med sanningen är nåt alla föräldrar kan känna igen sig i. Åtminstone har jag lagt märke till en del suspekta fall den senaste veckan. På bussen, i Stockholms innerstad:
"Kom nu ihåg, Ludde, att när vi kommer fram säger du att du inte vill vara där utan mycket hellre med mamma och pappa. Säg att du har ont i magen och bara vill vara med mamma. Säg gärna att du har ont i hjärtat lite också!" (Finns det barnfängelser för treåringar, eller vart skulle denna moder med sitt småbarn?)
Och lite mer lättsamt, på äventyrsbadet i förrgår:
"Vi vill nu be alla badgäster att lämna äventyrsbadet omedelbart. Vi kommer att stänga resten av dagen på grund av en mindre olycka".
Vad som egentligen hade hänt var att undertecknad hittade någons minibajskorv på bassängbotten två minuter efter att vi kommit dit. Kände mig, i egenskap av skvallertant, som en glädjedödare för hundra badgäster som fick gå hem.
Ibland tummar jag även på sanningen när det är sagodags. Sagan barnen valt ut för kvällen kan ju vara ovanligt långrandig, eller som gamla sagor ofta gör, innehålla våldsord. Om man inte vill ha en massa följdfrågor typ "Varför måste hon bli dödad?", "Kom det mycket blod?", "Ska häxan uppstå igen?" så är det lätt att byta ut ordet "döda" mot "skada".
Jag tror att det här med sanningen är nåt alla föräldrar kan känna igen sig i. Åtminstone har jag lagt märke till en del suspekta fall den senaste veckan. På bussen, i Stockholms innerstad:
"Kom nu ihåg, Ludde, att när vi kommer fram säger du att du inte vill vara där utan mycket hellre med mamma och pappa. Säg att du har ont i magen och bara vill vara med mamma. Säg gärna att du har ont i hjärtat lite också!" (Finns det barnfängelser för treåringar, eller vart skulle denna moder med sitt småbarn?)
Och lite mer lättsamt, på äventyrsbadet i förrgår:
"Vi vill nu be alla badgäster att lämna äventyrsbadet omedelbart. Vi kommer att stänga resten av dagen på grund av en mindre olycka".
Vad som egentligen hade hänt var att undertecknad hittade någons minibajskorv på bassängbotten två minuter efter att vi kommit dit. Kände mig, i egenskap av skvallertant, som en glädjedödare för hundra badgäster som fick gå hem.
Kommentarer
Postat av: Johannes Svensson
Det är aldrig roligt att vara en glädjedödare... å andra sidan, du kanske räddade någon från att få en smått obehaglig kallsup...men man kan ju aldrig veta.
sanning är ju i vårt postmoderna samhälle sannerligen en definitionsfråga.
Postat av: Tågpendlarn
Var inte alltför rättfärdig.... så säger ju skriften även om vissa finlandssvenskar inte tror det!
Trackback
