ur småbarnsträsket ...

Två års bråk mellan storan och mig har tagit slut. Det dagliga bråket om klänningar, kjolar, och som lillan tidigare uttalade det - shrimpbysjor. "Nu vill jag har jeans på dagis, faktiskt. Varje dag vill jag ha jeans", berättade storan för mig häromdagen.

Med min egen bakgrund som sjuttiotalist i bruna velourkläder har jag inte varit alltför hågad åt rosa rysch-pysch-kläder på mina döttrar. Jag har suckat och stönat, men nu äntligen insett att det är bra mycket bättre att barnen går till dagis i rosa klänning och fryser än att ha ett storbråk med en svartklädd svartrockar-tonåring varje dag. Perspektiv, liksom. Och nu är det jeans som gäller.

Och i går - lillan upptäckte något med disneyprinsessorna på som hon ville ha i en affär - så väljer storan bort det. "Jag tycker nog inte om prinsessorna mer. Jag klarar mig utan."

Käre tid.

Träskmamman är fortfarande chockad. Vad är vi nu för en familj? Om vi inte är en typisk döttrarna-väljer-disneyprinsessornamotiv-på-hälften-av-allt-de-äger-och-klär-sig-dessutom-prinsessigt-familj längre?

Det känns som om storan bytt religion. Allra minst.

Ibland får man lite pysselryck. Ibland alla tre tjejer på en gång. Det här var vad vi ägnade oss åt för ett par veckor sedan, en torsdag efter dagis:



Pastakartong, fyra dassrullar, lika många tandpetare, hobbyfärg och presentpapper. Om ni undrar vem som bor i slottet så är det Hello Kitty.

En viss avundsjuka har uppstått i veckan med tanke på träskmammans husmorssemester. Mamman och mormodern åkte ENSAMMA till Italien, eller O-T-A-L-I-A-N som lillan kallar det. Hennes absoluta favoritland, sedan vår sommarsemester. Barnen undrar om vi inte kan åka dit snart igen, och om de kan få följa med den gången.

Storan är också inne på att åka till Lettland, eftersom de pratat om det landet på förskolan. "Fast det är nog inte för att det är så lätt där, som det heter Lettland", förklarar hon. Etiopien skulle också gå bra eller Kyssland.

Lillan undrar vid kvällsmaten:
"Mamma, kan vi inte åka till landet som heter Sverige nästa sommar?"
Absolut, svarar jag. Självklart. Inga problem.

"Sen vill jag bo i ett rum som har väggen där, och där, och där, och där." Lillan tecknar en kvadrat med händerna. Storan och jag tittar på varann och ser ut som frågetecken.

"Aha", säger storan. "Hon menar ett hotellrum."

Mitt i kvällsmaten, en italiensk soppa med pasta och bröd som tillbehör, tittar storan på sin skiva polarbröd. Sen delar hon polarbrödet i små bitar (och jag säger ingenting, för man vill ju inte vara tjatig jämt. Huvudsaken är att maten går ner).

"Mamma, är det här Jesus kropp nu?"

Lillan är hos doktorn på morgonen och jag vill gärna veta hur det var, ur hennes perspektiv liksom. Och sen undrar jag lite över vilken läkare det var, eftersom jag träffat några av dem innan.

"Var det en manlig eller en kvinnlig doktor?" frågar jag.
Tänka-tänka-tänka.
"Det var en vanlig doktor, mamma."

Lillan hittar ett fint, färgglatt och rektangulärt papper. Hon sitter vid köksbordet och testar att vrida det lite. Först vrider hon pappret så att basen är den korta sidan.

"Nu är det en bok, mamma." Sen vrider hon pappret 90 grader: "Men nu är det en dator."

Pappan börjar genast berätta om hur det var när han var liten, att datornerna var stora och långsamma och inte gick att fälla ihop på köksbordet. En dator kunde vara stor som ett rum, ja lika stor som våran lägenhet till och med. Lillan strålar med ögonen:

"Ja! En sån stor dator vill jag ha! Då kan man inte äta mat, och inte gå på toa, och inte sova i sin säng - man måste vara ute och leka hela, hela tiden!!"

Tusen mänskor har säkert provat innan, men jag måste bara säga vad jag kom på i kväll när jag inte orkade tvätta barnens utekläder som badat i lervälling:

Jag tog en ny wettex-trasa, blötte och torkade. Vips var kläderna som nya! Miljövänligt dessutom.

"Och pappa gör äppelpaj nu", säger flickorna när vi pysslar med dockskåpet. Vi håller på att sätta in små 3x2 cm stora Älska Beskow-bilder vi skrivit ut på fotopapper och fäster dem med dubbelhäftande tejp på dockskåpsväggarna.

Så gulligt, tänker jag. Dockskåpspappan är ju för mysig som bakar, i mina flickors värld. Tills jag inser ... att det är träskpappan som står för äppelpajen. Till saken hör att: 1) pappan bakar aldrig 2) pappan tycker att fika är ruskigt onyttigt.

Det visar sig att han ska åka och träffa sina klasspolare och ta med sig nåt fika-aktigt.

Först blir jag sur. Fikakväll, och vi får inte följa med. Bakning, och vi får inte smaka, denna enda gång han bakar. Sen blir jag sur för att han är så duktig när han bakar för att han är man, det är ju inte jag när jag bakar. Och att jag, som hans fru, automatiskt skulle kunna få beröm för en äppelpaj HAN har bakat. Till sist: jag hade även blivit sur om han INTE hade bakat äppelpaj - för då hade han köpt en tiokronorsvetelängd på Willys. Som jag hade skämts för även jag inte varit med.

Komplicerat. Män och äppelpaj hör inte ihop.



By the way: min godaste äppelkaka ser ni på bilden ovan. Gör den och dissa all annan äppelpaj:

Skiva fyra-fem skalade äpplen (helst svenska, syrliga från höstens skörd
och koka dem några minuter i en halv deciliter sirap.

Vispa, med elvisp: 100 g smör
1,5 dl socker
1 ägg
3 dl vetemjöl med 2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker

Lägg äpplena i en form, strö över degen. Grädda 40 minuter i 175 grader.
Ät med glass eller bamyljsås, som flickorna kallar det.

(Kakan på bilden ser inte riktigt ut som kakan blir enligt recept. Testade nämligen att ha två ägg i, vilket gick alldeles utmärkt. Men degen blev inte lika smulig.)