Svamp och Gud i mitt liv
Hade en sådan där ljuvlig dag i skogen i lördags. Jag kände på mig att det var säsongens sista chans att hitta svamp, och storan är aldrig sen att haka på om det vankas kantareller. Vi drog på oss de varmaste kläderna och åkte en mil till bästa svampstället.
Solen sken inte riktigt, och luften var alldeles fuktig och kall. Skogen kändes trolsk och det klafsade lite när vi klev genom mossen. Både storan och jag var tysta men gick och höll varann i hand. Jag älskar de där stunderna med henne!
Efter en timmes promenad och en stor korg kantareller senare var vi verkligen på gott humör. Det är alltid spännande att se hur mycket man hittar, som ett lotteri ungefär! Den första kvarten såg vi ingenting och var nära att ge upp, men sedan var det som om svamparna reste sig ur marken och vinkade till oss.
Och efter den där timmen insåg jag att min vandring med Gud liknar en svamppromenad något - håll till godo den som inte tycker att det är stötande:
- Man måste ta sig ut i skogen. (Hur konstigt är det? Jag menar, i överförd betydelse, att om man vill vara med Gud så måste man liksom ta sig till Gud.)
- Man måste förvänta sig att hitta svamp.
- Man måste ha den rätta blicken. (Det kan ta tid att lära sig svamp, och även att lära sig SE svampen. Det gjorde jag inte förra året alls men det berodde säkert på att jag fortfarande hade gamla glasögon, hehe.)
- Man måste gå sakta.
Gott är det att äta nystekta kantareller man plockat själv. Hejdå, konservburken!
Solen sken inte riktigt, och luften var alldeles fuktig och kall. Skogen kändes trolsk och det klafsade lite när vi klev genom mossen. Både storan och jag var tysta men gick och höll varann i hand. Jag älskar de där stunderna med henne!
Efter en timmes promenad och en stor korg kantareller senare var vi verkligen på gott humör. Det är alltid spännande att se hur mycket man hittar, som ett lotteri ungefär! Den första kvarten såg vi ingenting och var nära att ge upp, men sedan var det som om svamparna reste sig ur marken och vinkade till oss.
Och efter den där timmen insåg jag att min vandring med Gud liknar en svamppromenad något - håll till godo den som inte tycker att det är stötande:
- Man måste ta sig ut i skogen. (Hur konstigt är det? Jag menar, i överförd betydelse, att om man vill vara med Gud så måste man liksom ta sig till Gud.)
- Man måste förvänta sig att hitta svamp.
- Man måste ha den rätta blicken. (Det kan ta tid att lära sig svamp, och även att lära sig SE svampen. Det gjorde jag inte förra året alls men det berodde säkert på att jag fortfarande hade gamla glasögon, hehe.)
- Man måste gå sakta.
Gott är det att äta nystekta kantareller man plockat själv. Hejdå, konservburken!
Kommentarer
Postat av: Lisa
Vad härligt det låter! :)
Postat av: morrmor
Hmmm, det är ju inte alltid svampsäsong - men det är väl alltid Gudsäsong? Skulle plocka kantarell idag, men nån annan hade kommit först! Bara lite lämningar kvar. Skönt att ingen annan kan eliminera min Gud. M
Postat av: Träskmamman
Åh ... jag vet att bilden är mycket haltande. Men visst är det härligt att man kommer att tänka på Gud när man går i skogen och plockar svamp?
Trackback
