ur småbarnsträsket ...

Pust! En dag med småttingarna till ända. Vi har kalasfixat i sjukdomsdyningarna. I morgon blir det treårskalas för lillan, kvar på listan är att dekorera tårta, dammsuga och fixa fiskdamm samt poppa popcorn. Barnen ville aldrig somna och mamman (jag alltså) gav upp nattningen när storan började med funderingar som "Mamma, hur kommer ejenkligen ett MELJ in i datorn?" x 3 x tjata-tjata. Jag lovade att förklara i morgon.

Dagens sötaste uttryck var när vi tittade på fågelbordet nedanför fönstret. De där svarthättade, gulbröstade vanliga småfåglarna har i vårt hem nämligen fått en annan benämning: "Titta, där är Telge-oxar!".

I går fyllde lillan tre. Inte så liten längre, med andra ord. Familjen är fortfarande i sjukdomsträsket och vi firade i all stillhet. Barnkalas med avancerat fika kan det bli på lördag, om vi har tur.

I stället fick det bli den allra enklaste tårtan:



Ett paket tofuglass, en liten burk av trädgårdens björnbär och frysta hallon från Willys. Mmm.

Puh! Nu är de sista linnedukarna tvättade, strukna och inplastade. Det finns inte en textilpryl i vårt hem som kan bli angripet vid det här laget, förutom sängarna. Och de står under hårdbevakning.

Med de tio vakuumpåsar som inhandlats och fyllts (tömts, menar jag, på luft alltså) har vi även krympt förrådets kubik. Rekommenderas.



Resultatet, efter dammsugning:

När man är liten och lever i Richard Scarrys sysselstadsvärld, verkar det så självklart vad man kan jobba med. Vad man vill bli, vad man vill göra och hur allt fungerar. Lyckans ost den som fick vara studievägledare och syokonsulent i Sysselstad!

Richard Scarrys böcker skrevs i och för sig inte i går ... kanske är världen, Sverige och livet inte så stereotypt längre. Åtminstone har inte jag, som snart är 30+, kommit fram till vad jag vill bli än.

Storan har bestämt att hon ska bli skridskoprinsessa. De nya skridskorna och den nya isbanan på Rådhustorget visade sig vara en rolig sysselsättning, mammans och pappans uppmuntrande ord, den överraskande goda balansen och tjugo minuters isdans på teve fick styra yrkesvalet. Än så länge.

Lillan ska bli prinsessa. Och Mac-Donalds-hjälpare. Superbra, tycker mamman, eftersom lillan troligen kommer att bli självförsörjande från dag ett efter gymnasiets avslut. Nu tänker jag på del två i hennes jobbdrömmar.

Själv brukar jag testa lite olika yrken ibland för att se vad jag kan passa till. Under jullovet provade jag jobbet som tvättare. Efter sisådär fyrtio tvättar, uttorkade händer, högar av viktvätt och stryktvätt ledsnade jag. Det var nog inte min grej.

I onsdags provade jag att vara akutsjuksköterska. Väcka en epileptisk bilförare till liv, som hade fastnat i korsningen på våran gata. Vet inte om det var min grej det heller, jag vågade typ knappt öppna bildörren själv, än mindre kolla puls och ögonvitor. Alarmsamtalet efter ambulans bevisade även att jag är en usel kartläsare och vägbeskrivare, eftersom det tog minst fem minuter innan de fattade var på kartan bilen fanns.

Och så i dag testar vi barnsjuksköteriet. Båda barnen är sjuka. Lillan sover mest, fyrtio-graders-varm som hon är. Termometern, suppar, näsdukspaket, saftglas och nässprej fyller bänkskivan, förutom penicillinet i kylen och drick-alvedonet i skåpet. Bebis-pipmuggarna som flera gånger riskerat utrangering kommer nu väl till pass, då det ska drickas med droppstopp i sängarna.

Storan tjatar, gnäller, snörvlar, hostar och är märkligt aktiv. Hon är en dag före in i influensan mot lillan och pappan. Det är dags att gå ner till Video-femman och hyra en hög prisvärda barnfilmer. Biomaskinist är nämligen också ett yrke jag tänkte testa den här veckan.

Sitter och myser vid köksbordet, den snälla diskmaskinen tuggar sakta på alldeles bredvid. Barnen, som fått frukost i sig men som likt sin mor fortfarande är nattlinneklädda, har satt igång en docklek som innebär att saker förflyttas i lägenheten från plats A till plats B. Numera är barnen införstådda med att allt är okej, såvida man inte 1) lägger textilier på golvet 2) klättrar i fönstret.

Pälsängerpaniken är vilande, även om jag plockade två fulingar från vardagsrumsgolvet i går. De hade hamnat på villovägar och drällde framför bokhyllan. Svältande och halvdöda. Jag är glad för att:

1. Vi har tvättat allt utom en säck barnkläder
2. Invasionen skedde på vintern, så alla möbler med textilinslag har fått sig en duktig balkongfrysning
3. Alla jullov framöver kan bli bättre.
4. Att pälsängrar inte äter människor.

Den senaste veckan har vi inte lagt så mycket krut på pälsängrarna, mer än lite tvättar på kvällarna och förrådsrensning. Ändå var storans förfärliga kommentar vid frukostbordet, ja, den sved ordentligt i hjärtat:

"Mamma, så här är det ju: ni pratar ju så  mycket om djuren nu för tiden att vi ALDRIG får leka med kompisar."

Förfärliga tanke. Nu har i alla fall flickorna fått på sina utklädningskläder, leken har gått från mamma-pappa-barn till tjusiga-prinsessleken. Och mamman får ytterligare tio fria minuter på sig. Tror jag ska ta en dusch innan det är dags att kompensera för insektsfokus i familjen.

Har tidigare nämnt att flickorna lärt sig tycka om den ryska rödbetssoppan borsjtj, mest för att den är rosa. I kväll gjorde jag en liten variation, en lite mer mättande sådan, som jag tycker att alla som vill äta rosa vegetarisk lasagne kan prova:

Fräs:
1 hackad gul lök
2-3 grovrivna morötter
2-3 grovrivna rödbetor

Blanda i:
2 burkar krossad tomat
Salt och peppar

Låt småkoka i tio minuter. Rör sedan i 500 g keso och smaka av med lite kryddor. Själv använde jag ett italienskt havssalt med lite rosmarin och rosépeppar i. Varva sedan med ca 20 lasagneplattor, sådana som bara kräver 25 min i ugnen, i tre lager i en bra form. Toppa med ost.

Grädda en halvtimme i 200 grader.



Barnen älskade det. Storan åt tre små portioner och lillan två stora. Nästa gång ska jag smula fetaost över och se till att ha lite färsk timjan hemma.

Trettonhelgen till ända, eller heter det trettondehelgen? Barnen med kompisar fick följa med till kyrkan på denna högtid, som kantas av lite extra glamour då de vise männen, som kanske rentav var kungar, gav guld och parfym och sånt till Jesusbarnet.

 Innan det var dags för pastorns drama skulle en palestinsk familj sjunga "O, kom låt oss tillbedja" på arabiska. Jag viskade tyst i storans öra att familjen kom från Betlehem.

"VA? Är det sant?? Men mamma, har de träffat Jesusbarnet då?" utbrast storan och väckte allmän munterhet runtom.

Efter dramat var det dags för ett litet bildspel med videokanonen. Sista bilden, som dröjde kvar lite, föreställde Jesus på korset. Storan berättar härvid triumfatoriskt för sin jämnåriga kompis att det är Jesus. Sen säger hon:

"Men mamma! De har ju spikat på hans händer? Det gör ju jätteont??" (Folk runtomkring börjar fnissa.)
Storans kompis med myndig stämma: "SÅ får man väl ändå inte göra, eller?"

Julhelgen och alla dess julsånger är nu till ända. "Nu är det jul igen ..." har flickorna sjungit varje dag i fyra veckor. "Nu är det jul igen ... nej, det var inte sant, för däremellan kommer faster."

Faster P - here we go again!

Maken och jag har haft en helkväll i minnenas land. Förutom att gå igenom fyra stora kartonger med röda och rosa barnkläder, då vi mints alla som tänkt på de små knattarna, har vi visat varandra lite fynd från uppväxten. Jag har fått se en hel kavalkad av sjuttio- och åttiotals klassiker ur t-shirtsamlingen, bl a "Welcome to Djibouti", "Lebanon nånting nånting (arabiska)" och "Hawaii Tourist". Jag kunde inte ifrågasätta sparandet av dessa så mycket, eftersom jag själv är ägare till sjutton afrikanska kangas och kitenges.

Förutom dessa fynd har vi burit och släpat och kånkat pälsar, kappor och klädpåsar. Ja! Rätt gissat! Vi är nu inne på dag 6 i pälsängerpaniken. Och vi har nu nått förrådet. Som är helt invaderat. Maken föreslog att vi utifrån all vår aggression skulle skriva en bok. "How to Deal With Your Anger. Pals Anger." Barnen hatar nu också pälsängrarna - några kommentarer från dagen:

"Djuren är dumma. Dom ska dö." (lillan)
"Bajsängar." (storan)

Hur ska jag nu sammanfatta detta? Ytterligare tjugo tvättar väntar, det blir typ vårens projekt att komma ikapp på tvättfronten. Det är lika bra att kapitulera och erkänna att "ja, stortvätt är min största hobby", innan nån undrar.

Tillsammans med grannen har vi i kväll enats om att samla in alla djur vi hittar. Sen ska vi gemensamt elda upp dem och skåla samtidigt.



PS: barnen älskar sin våningssäng. Man kan väl säga att det är veckans lycka. DS.