ur småbarnsträsket ...

Gjorde en chansning i lördags och tog med tjejerna på bio. Det gick över förväntan och besöken kan nog bli fler ... Biljetterna kom från morbror J (ja, jag vet att de var avsedda för mig och pappan ... men nu slipper ni vara barnvakter!) och godiset från farbror D.

Berättade om biobesöket för chefen i dag, en farbror i pensionsåldern:

"Såg ni Mamma Mia, eller?
"Nä, Mamma Mu."

Fick ett litet ryck i går och handlade pyssel på Panduro. Där shoppade även Liza Marklund, men jag gjorde inget nummer av det. (Hon kanske sökte inspiration till nästa bok? Plötsligt kommer jag att figurera i den, som småbarnsmamman i grönt med två ursöta barn i skitig barnvagn och med hallonsylt på kinderna.)

Till saken. Jag tänkte att jag skulle sy något till en kollega i går. Och fort skulle det gå. Likväl känner jag min maskin, en Bernette 75 från Bernina, och vet hur mycket symaskinsolja den behöver. Den måste ha olja med jämna mellanrum för att inte hacka, trassla och rassla. Så är det.



Trots allt chansade jag, skippade oljan och snabbsydde. Och det blev fult. Inte på ovansidan, men hur trassligt som helst i undertråden. Och maskinen stånkade på - till och med en ovan hade hört att den inte mådde bra. Så slog det mig att jag och min maskin är systrar.

Hur många gånger har man inte tänkt att kraften är slut, att man borde stanna upp och fylla på, och ändå chansat? Kanske blev det snyggt på utsidan, men eländigt på avigan. Och kämpigt och stånkigt.

Nästa gång jag känner mig tom ska jag tänka på Bernette. Och tänka på behovet av påfyllning - olja med jämna mellanrum för ett snyggt resultat.

Vi äter kvällsmat tillsammans och kommer in på ämnet "flytta hemifrån". En del är fortfarande någons barn men är så stora att de kan flytta. Det är ju lite konstigt.

"Och en dag blir det er tur att flytta, då vill inte ni bo med mamma och pappa längre", börjar jag. (Min devis under hemmaåren har varit att det aldrig skadar med psykologisk förberedelse. Allt som kan sägas i förväg är nyttigt och minskar kaos.)

"Nähä! Inte flytta!" skriker de två i mun på varann.

"Jo, men ni vill inte bo med oss då, alla era kompisar kommer också att flytta från sin mamma och pappa", förklarar jag och pappan. Barnen ser ut att bubbla över av skratt. "Ni kanske vill bo själva, eller med en kompis eller gifta er och ..." Barnen bryter ihop fullständigt. Nu blir storan allvarlig:

"Men mamma, det går inte ... vi kan ju inte ens handla själva." Jag försöker vara lika allvarlig jag.
"Jodå, vi ska träna tillsammans. Sen när det är dags att flytta så kan ni det."
"Jag ska handla müsli ... och yoghurt", säger storan. "Tur att vi har egna pengar!" (Här syftar hon på de 19,50 SEK, 1 € och 1 zloty hon har i sin Pippi Långstrump-plånbok.)
"Ja handla mölk ... (säger mjölkomanen, själv laktosintolerant och gravt medverkande till att vår mjölkkonsumtion befinner sig lite över tio liter i veckan) ... o ko-speja." Lillan är inte sen att haka på. Ko-speja är mjukost av märket "skrattande kon". Ko-pastej med andra ord.

"Jag ska bo med Melker", fortsätter storan och åsyftar bästa kompisen på dagis.
"O ja bo momo mofa", säger lillan. Nu skrattar jag och pappan så att tårarna rinner, men det märker inte barnen, för de är så inne i sitt planläggande.

Nu ligger de små liven i sina sängar och sover. Lillan är stolt, för hon ska sova utan blöja för första gången. Storan är nöjd, för hon har fått höra på Emil-sagan för första gången - en saga som dessutom passar moderns dialekt ypperligt. Mamman och pappan är trötta men glada. Man behöver ju som tur är inte vänta i femton år för att få vara ifred lite.

I dag är det dags för storan att blogga för första gången. Så här berättar hon om vår skogsupplevelse:

"Vi åkte med bilen till en skog. Vi plockade svamp. Sen äte vi upp den. Sen gjorde vi inget mer - jo, vi kollade blåbär, och hittade blommor. Det var gul svamp och jag kunde hitta den själv."

Lillan tyckte inte att det var lika kul. En meter från bilen började standardgnället: "Ja ojkaj inte gå. Bäja mej!" Som den grymma mor jag är fick hon gå alldeles själv och tyckte att det var ganska kul att klättra upp på stubbar i den trolliga skogen. En ekorre sprang förbi, och efter det upphörde svampinsamlingen hos de båda minsta. "Vi ska plocka kottar, så att ekorren kommer tillbaka till oss."

Ibland när barnen är tröglagda på kvällen brukar jag sitta i mörkret och fantisera. Jag tänker ofta på himlen och hur det kommer att bli där - en plats som jag egentligen inte tror att vi kan föreställa oss eller uppleva med våra fem sinnen i den här världen.

Jag brukar koncentrera mig på ett sinne i taget och njuta av någon gammal upplevelse. Doften av nyutslagna apelsinträd i en kullerstensbacke i norra Tunisien ... den milsvida utsikten över Bajkalsjön i Sibirien ... ögonblicket då man får sin bebis till bröstet första gången ... ett smäktande Rachmaninovstycke ... smaken av ett äpple, inbakat i smördeg och med mycket mandelmassa på en exklusiv restaurang i öst ... allt det tillsammans, fast i mycket större omfång, tror jag kan ge en känsla av vad vi färdas emot.

Vissa beger sig dit tidigare. Jag blev så berörd för några månader sedan då jag läste om en artist vars femåriga dotter tragiskt omkommit i en bilolycka. Alla spelningar ställdes in, livet stannade säkert upp fullständigt. En av denne artists låtar är märkligt nog väldigt talande i sammanhanget:

http://ecards.fancentric.com/stevencurtischapman/?eid=1&mid=34

Storan, min egen storprinsessa, såg detta, men fick inte veta vad som låg bakom videon. Med tårarna brännande bakom ögonlocken låg jag sedan bredvid henne och försökte natta, alltmedan vi fantiserade om himlen. "Det kommer nog att vara ett stort, stort slott där ... av guld och med en massa diamanter", började jag. "Allt kommer att vara vackert. Alla kommer att vara glada, alla kommer att vara friska ..."

"Mamma, jag vill vara där. Jag vill komma dit sen", sa hon.
"Jag med."

Har rensat lite bland klistermärkena och hittat några roliga som dessutom var gratis. Så här tänkte jag lära barnen spela piano:



Märkena hörde till en Samsonite-väska jag fick i present för tio år sedan. På notstället står förresten barnens favoritsångbok, med "Tomtarnas julnatt" uppslagen. Det är en höjdarsång. Men eftersom lucia var längesen har texten förvanskats något:

"Lyssna, låna, vi behöver farten, höver farten ... tipp-tapp-tipp-tapp-tippe-tippe-tipp-tapp ..."

Sen hittade jag det här märket, som var ett direkt budskap till mig:



Härmed kan ingen heller se vad jag har för dator.

Augusti månad bjöd på mycket pysseltid. Härligt att ha nåt att knåpa med när barnen gått och lagt sig. Först tänkte jag visa de nya sänghimlarna à la budget. Fyra meter tyg i sjukronorsklassen från IKEA. Uppträdda på en vajer. Prinsessorna är överlyckliga och sover gärna under spetsen.



Sen till skrytbygget. Ni som blir irriterade kan sluta titta nu ... å andra sidan får ni tänka på att vi ALDRIG kommer att bygga hus eller renovera nåt snofsigt. Här är stora projektet i augusti:



Interiörbilder kommer vid senare tillfälle. Det tog sin lilla tid att måla och bygga ihop alla pluttedelar i detta amerikanska dockskåp, som heter Mulberry Lane Doll House. Eller som tjejerna säger: "vårat slott".

Det är ljuvligt att vakna upp till två små barns glada stämmor. De har för vana att alltid leka själva ett tag på morgnarna, innan kusten är klar och de kan anfalla modern. Fadern får vara ifred eftersom han spelar död. Storans första fråga den här morgonen är:

"Mamma, kan vi vika tvätt i dag?"

"Visst, gumman." Inom mig suckar jag. Utanför sovrummet står två IKEA-påsar fulla av tvätt som ska vikas och stuvas in. Och min fyraåring är på väg in i "duktiga-flickor-syndromet" i tidig ålder. Fast efter en minut inser jag att duktiga flickor inte är så dumma trots allt. Låt dem hållas, så kanske alla pojkar blir duktiga också.

Vi flickor tar en halvtimme och viker tvätt (pappan har vaknat och sorterar sopor, ifall nån undrar vad hans lott blev). Lillan stannar upp och tittar på vårt bröllopsfoto:

"Där är jag i magen".
"Nähä!" säger storan. "Jag var i magen först".
"Där är jag i pappas mage", säger lillan då.
"Nä, ni var inte i magen då", berättar jag och försöker att inte le.
 Lillan tittar återigen på det vackra kortet och suckar:
"Nä, jag fick inte följa med."

När storan var liten hände det ofta att jag blev sittande bredvid och bara tittade på henne. Hon sov hur rofyllt som helst, som en porslinsdocka, och snusade till ibland. Så hände det att den lilla munnen åstadkom ett leende ibland ... och vi brukade alltid säga "nu drömmer hon om mjölk!".

I kväll blev jag också sittande bredvid henne. Nu är hon fyra år, men det är lätt att se samma baby i ansiktet när hon sover. Plötsligt drog hon till på munnen och min direkta tanke var just: "nu drömmer hon om mjölk ...".

Men vad drömmer en fyraåringsprinsessa om?

Kanske björnbär och plommon i mängder, prinsesskjolar och hårspännen i pastellfärger, gosiga katter och kaniner, pysselböcker med klistermärken, studsmattor och ribbstolar ... inte om mjölk, men kanske väl om sin mamma och pappa!

I går kväll gick jag till simhallen i hopp om att få en fridfull stund. Måndagar brukar bjuda på vuxensim ... lugnt motionssim till klassisk musik eller "lugna favoriter", med en tänd ljuskandelaber vid kanten och ett uppdukat kaffebord en bit ifrån.

Efter att ha dragit på baddräkten och min hypersnygga, pärlvita badmössa med rosa tryck upptäckte jag att bassängen var tom. Renovering. Begav mig då till tävlingsbassängen, som är nästan lika trevlig fast lite kallare. Upptäckte snabbt att bassängen var ockuperad av sex banor träningssimmare i gymnasieåldern, tema fjärilssim. I de mellersta två banorna motionssimmade fyra män, också fjärilssim. Efter tjugo längder gav jag upp. Jag blev för blöt!!!" Riktigt otrevligt var det. Och adrenalinet sköt högt i kroppen. Eftersom jag inte kan simma fjärilssim kunde jag liksom inte hämnas heller. Och plaska med händerna är lite för genomskinligt.

På väg ut passerade jag de minstas bassäng, som mäter 80 cm i höjd. Där låg tre andra invandrarmän och skvalpade. Vuxna karlar med mycket hår på bröstet som gjorde ALLT för att kunna simma. Och längs kanten gick en blond 20-åring och ropade: "Åh!! Vad duktiga ni är! Ni klarar det nästan! Jätteduktigt! Snart kan ni simma, glöm inte det!".

Kontraster. Nästa gång i simhallen blir bättre. Och det är okej att inte kunna fjärilssimma.

* = självklart blir man blöt när man simmar, men mitt mål är att ha en lugn stund och INTE blöta ner glasögonen.