Internationella kvinnodagen ...
... upplyser blogg.se mig om att det är. Har även fått ett par "grattis" från österlandet, då detta är en prioriterad högtid i fd Sovjet. Länder där alla kvinnor uppmärksammas lite extra, där blomsterbranschen tjänar storkovan och säkert även vykortstryckarna. Och nu för tiden kanske även teleoperatörerna, då sms blivit ett internationellt fenomen (kan man kalla det så?).
Själv har jag och vi inte firat något nämnvärt. Vad är det som ska firas? Och vad blir bättre av det? Om mina barn ville fira det som mors dag skulle jag tycka att det var gulligt, om jag fick en blombukett skulle jag bli glad ... men egentligen påminner oss dagen mest om hur fantastiskt ojämlikt det är för kvinnor internationellt sett. Och hur triggad jag själv kan bli av detta.
För en vecka sedan stod vi nämligen i passkontroll-kö på en stor, internationell flygplats i Sydostasien. Vi ville inget hellre än att springa rakt genom tullen med vårt handbagage, sätta oss i en taxi och glida in till centrum, med de få timmar vi hade att utnyttja i transit. Kön var enormt lång. Alla ska slussas i kringelikrok mellan koner. Samtidigt som vi anländer landar ett flyg från Abu Dhabi.
Och jag har aldrig känt mig så naken i hela mitt liv, som i den där passkön i Sydostasien. Trots skor, knälång (i och för sig ärmlös) klänning och liten kofta. Runt om mig står ett hav av svartklädda kvinnor, utan ansikten. Knappast beslöjade, utan förvandlade till slöjor helt och hållet. Inte ens händerna visar de upp, någonstans här och där skymtar en svart handske. Vid varje kvinnas sida står en man. I västerländska kläder, i tighta sportiga tröjor, märkesjeans och en keps. Lite guldhalsband och en barnvagn. För kvinnorna kan inte lyfta sina barn själva. (Jag funderade på hur det skulle funka, förmodligen skulle de trassla in sig, råka visa knäna eller eventuellt välta). Männen lyfte barnen, satte dem i kvinnornas tygfamn. Och jag blir så irriterad så att jag vill spotta och fräsa. Står där och funderar på varför. Maken min funderar på vad som händer om en svartslöja tappar bort sitt barn i ett sånt här folkhav. Barnet lär ju hitta fel mamma och så byter man barn, eller?
Längre hann jag inte tänka. För mitt i lön står en övergiven väska. En röd väska, med en stor klisterlapp på. "Saudi". Vi vinkar till oss en vakt, pekar diskret på väskan vilket sätter ett gäng vakter i rallyarbete. Poff, säger det nästan, så är väskan borttrollad.
I efterhand funderar jag på om jag är fördomsfull. Kategorisk. Intolerant. Kanske skulle det vara ganska skönt att ha en koja att krypa in under? I stället för att leva under de slavliknande former jag hamnat i - "har jag rakat benen tillräckligt?", "passar kläderna ihop?", "är den här mascaran tillräckligt vattenfast?".
Hur som helst borde det vara lika för alla. Även på internationella kvinnodagen. Tält för kvinnor, tält för män.
Själv har jag och vi inte firat något nämnvärt. Vad är det som ska firas? Och vad blir bättre av det? Om mina barn ville fira det som mors dag skulle jag tycka att det var gulligt, om jag fick en blombukett skulle jag bli glad ... men egentligen påminner oss dagen mest om hur fantastiskt ojämlikt det är för kvinnor internationellt sett. Och hur triggad jag själv kan bli av detta.
För en vecka sedan stod vi nämligen i passkontroll-kö på en stor, internationell flygplats i Sydostasien. Vi ville inget hellre än att springa rakt genom tullen med vårt handbagage, sätta oss i en taxi och glida in till centrum, med de få timmar vi hade att utnyttja i transit. Kön var enormt lång. Alla ska slussas i kringelikrok mellan koner. Samtidigt som vi anländer landar ett flyg från Abu Dhabi.
Och jag har aldrig känt mig så naken i hela mitt liv, som i den där passkön i Sydostasien. Trots skor, knälång (i och för sig ärmlös) klänning och liten kofta. Runt om mig står ett hav av svartklädda kvinnor, utan ansikten. Knappast beslöjade, utan förvandlade till slöjor helt och hållet. Inte ens händerna visar de upp, någonstans här och där skymtar en svart handske. Vid varje kvinnas sida står en man. I västerländska kläder, i tighta sportiga tröjor, märkesjeans och en keps. Lite guldhalsband och en barnvagn. För kvinnorna kan inte lyfta sina barn själva. (Jag funderade på hur det skulle funka, förmodligen skulle de trassla in sig, råka visa knäna eller eventuellt välta). Männen lyfte barnen, satte dem i kvinnornas tygfamn. Och jag blir så irriterad så att jag vill spotta och fräsa. Står där och funderar på varför. Maken min funderar på vad som händer om en svartslöja tappar bort sitt barn i ett sånt här folkhav. Barnet lär ju hitta fel mamma och så byter man barn, eller?
Längre hann jag inte tänka. För mitt i lön står en övergiven väska. En röd väska, med en stor klisterlapp på. "Saudi". Vi vinkar till oss en vakt, pekar diskret på väskan vilket sätter ett gäng vakter i rallyarbete. Poff, säger det nästan, så är väskan borttrollad.
I efterhand funderar jag på om jag är fördomsfull. Kategorisk. Intolerant. Kanske skulle det vara ganska skönt att ha en koja att krypa in under? I stället för att leva under de slavliknande former jag hamnat i - "har jag rakat benen tillräckligt?", "passar kläderna ihop?", "är den här mascaran tillräckligt vattenfast?".
Hur som helst borde det vara lika för alla. Även på internationella kvinnodagen. Tält för kvinnor, tält för män.
Kommentarer
Postat av: broder J
Jag och fästmön letar ju festkläder nu, Burqa kanske är rätt för oss? Jag skulle vilja ha en blå. I gillar grönt. Skulle vara ganska skönt att slippa lägga ut pengarna på klänning, frack & frisör... :O)
Trackback
