Dagens händelse: gymnastikuppvisning
I dag har jag lärt mig två nya ord. Defilering och RG. Vi, hela träskfamiljen, har varit på storans gymnastikuppvisning. En halvtimme före ridåns uppgång förstod storan att det var fler än bara familjen som skulle titta på. Det var 500 gymnasters familjer.
Tvåtimmarsprogrammet inleddes av en defilering. Slå upp själva vad detta betyder, om ni inte redan vet det. Ska ej förväxlas med begravningstermer. När denna sekvens var över kunde fanorna sänkas och småttingarna inleda sina nummer.
Det visade sig att dotterns grupp hette RG. Pappan svarade självsäkert att RG naturligtvis betyder Riksgymnasterna, vilket visade sig vara ganska fel. Rytmisk gymnastik. Såklart. Storans grupp var sockersöt i sina vita dressar och hemsydda tyllkjolar. (Ack vilken flicksport - jag återkommer till detta sedan!). Runt, runt hoppsade de med röda pompom och genomskinliga sjalar. Jag vet vilken flicka som var sötast av alla.
Flickor, flickor, åter flickor. Väljer pojkar fotboll så tidigt? Halvvägs in i programmet skulle enda pojktruppen, i högstadieåldern, uppträda. Gruppen var nedläggningshotad eftersom det bara fanns kvinnliga tränare och killarna började väga för mycket för att få hjälp vid sina volter. (Surt om man skulle bryta nacken bara för att man är man.) Dessutom hade gruppen en säregen stil, det där genomgående graciösa var som bortblåst med pojkarnas ingång. Skratten avlöste varandra. Kommentatorn avbröt skrattsalvorna och sa: "Skratta inte, de vann faktiskt guld i våras. På hemmaplan. Inga andra trupper deltog."
De sista grupperna tog andan ur oss. Hur kan man kuta femton meter och göra tre volter i luften? Det var lite matrix-känsla i hallen. Trupperna, i gymnasieåldern, sprang sedan galet fort mot trampetten, med två meters mellanrum. Jag fick hjärtat i halsgropen när flera landade snett och blev hinder för nästa sprinter. En högst individuell sport, där man måste utföra varje rörelse intill perfektion. Hoppa rätt, snurra rätt, landa rätt, le rätt, sträcka på sig rätt och ta emot applåder. Samtidigt måste man ha stenkoll, se sig för och inte springa för fort så att man far rakt in i någon annan. Några gymnaster fick efter att ha tagit sats hoppa över hoppet för att inte råka illa ut.
Är det inte det är så med livet generellt? Alla vill utföra sitt eget, till perfektion, glänsa ... men lika viktigt är att inte krocka eller köra in i någon annan, som har lika bråttom? Truppgymnastik. Det ska jag suga på i veckan.
Tvåtimmarsprogrammet inleddes av en defilering. Slå upp själva vad detta betyder, om ni inte redan vet det. Ska ej förväxlas med begravningstermer. När denna sekvens var över kunde fanorna sänkas och småttingarna inleda sina nummer.
Det visade sig att dotterns grupp hette RG. Pappan svarade självsäkert att RG naturligtvis betyder Riksgymnasterna, vilket visade sig vara ganska fel. Rytmisk gymnastik. Såklart. Storans grupp var sockersöt i sina vita dressar och hemsydda tyllkjolar. (Ack vilken flicksport - jag återkommer till detta sedan!). Runt, runt hoppsade de med röda pompom och genomskinliga sjalar. Jag vet vilken flicka som var sötast av alla.
Flickor, flickor, åter flickor. Väljer pojkar fotboll så tidigt? Halvvägs in i programmet skulle enda pojktruppen, i högstadieåldern, uppträda. Gruppen var nedläggningshotad eftersom det bara fanns kvinnliga tränare och killarna började väga för mycket för att få hjälp vid sina volter. (Surt om man skulle bryta nacken bara för att man är man.) Dessutom hade gruppen en säregen stil, det där genomgående graciösa var som bortblåst med pojkarnas ingång. Skratten avlöste varandra. Kommentatorn avbröt skrattsalvorna och sa: "Skratta inte, de vann faktiskt guld i våras. På hemmaplan. Inga andra trupper deltog."
De sista grupperna tog andan ur oss. Hur kan man kuta femton meter och göra tre volter i luften? Det var lite matrix-känsla i hallen. Trupperna, i gymnasieåldern, sprang sedan galet fort mot trampetten, med två meters mellanrum. Jag fick hjärtat i halsgropen när flera landade snett och blev hinder för nästa sprinter. En högst individuell sport, där man måste utföra varje rörelse intill perfektion. Hoppa rätt, snurra rätt, landa rätt, le rätt, sträcka på sig rätt och ta emot applåder. Samtidigt måste man ha stenkoll, se sig för och inte springa för fort så att man far rakt in i någon annan. Några gymnaster fick efter att ha tagit sats hoppa över hoppet för att inte råka illa ut.
Är det inte det är så med livet generellt? Alla vill utföra sitt eget, till perfektion, glänsa ... men lika viktigt är att inte krocka eller köra in i någon annan, som har lika bråttom? Truppgymnastik. Det ska jag suga på i veckan.
Kommentarer
Postat av: sEASTer
En del verkar tro att truppgymnastik betyder att vissa gör snygga volter medan andra agerar plintar och mjuka mattor...teamwork liksom...eh... ;)
Postat av: Träskmamman
De som tror det har inte själva gympat. Inte en chans att man klarar sig till tävling eller ens uppvisning med sån stil. I själva verket sitter de där s k elitgymnasterna i livet antingen på avbytarbänken eller i publiken, och dirigerar andra. Lova mig en sak - sEASTer - sluta vara matta åt andra!
Postat av: sEASTer
Never Matta Hari
Trackback
