Sömntävling eller ej
Får man lura barn? Det är en fråga jag har funderat på de senaste dagarna, efter att någon ställt en fråga nedan till temat "Sömntävling". Får man lura barn så att de frivilligt vill somna? (Nu får bara ni som själva har eller har haft småbarn vara med och tycka. Innan man får barn tycker man helt andra saker, som man sedan glömmer eller helst vill glömma.)
Att lura ett barn att tävla i sömn är väl inte värre än att tävla i något annat, skulle jag vilja provocera med. Vad storan vinner är ju en känsla av tillfredsställelse plus lite extra sömn, vilket hon kan behöva. Jag som ju inte heller gillar sport över huvud taget, tycker att sömntävlingar är mycket nyttigare och mer berättigade än andra tävlingar.
Jag kommer att fortsätta fundera på om man får lura barn eller inte. Nödvärn, heter det om man tvingas gå för långt i trängda situationer, men det räknas väl inte till småbarnslivet över huvud taget även om det kan bli lite krisigt vid köksbordet. I går gick jag definitivt för långt när jag försökte lura storan och lillan. Det blev mjölkkrig hemma, för det fanns bara 1 dl kvar.
"Mjölk!!!" skrek storan.
"Möj!!!" skrek lillan.
Vips, så hade jag spätt ut mjölken med lite vatten för att göra alla glada och nöjda - men de gick inte på det. Och så blev de ännu argare. Vilken bra mamma jag är.
"Nu blev du en riktigt fin mamma", sa storan till mig i kväll när hennes gammelmoster tog kort på mig. Tack.
Att lura ett barn att tävla i sömn är väl inte värre än att tävla i något annat, skulle jag vilja provocera med. Vad storan vinner är ju en känsla av tillfredsställelse plus lite extra sömn, vilket hon kan behöva. Jag som ju inte heller gillar sport över huvud taget, tycker att sömntävlingar är mycket nyttigare och mer berättigade än andra tävlingar.
Jag kommer att fortsätta fundera på om man får lura barn eller inte. Nödvärn, heter det om man tvingas gå för långt i trängda situationer, men det räknas väl inte till småbarnslivet över huvud taget även om det kan bli lite krisigt vid köksbordet. I går gick jag definitivt för långt när jag försökte lura storan och lillan. Det blev mjölkkrig hemma, för det fanns bara 1 dl kvar.
"Mjölk!!!" skrek storan.
"Möj!!!" skrek lillan.
Vips, så hade jag spätt ut mjölken med lite vatten för att göra alla glada och nöjda - men de gick inte på det. Och så blev de ännu argare. Vilken bra mamma jag är.
"Nu blev du en riktigt fin mamma", sa storan till mig i kväll när hennes gammelmoster tog kort på mig. Tack.
Påskångest
Storhelgerna i Sverige är kända för att vara ångesthelgerna. Helger med trevliga happenings då en stor del av vår befolkning mår sämre än vanligt.
Även jag, som småbarnsförälder, drabbas av lätt ångest dessa helger. För hur kan man hitta ett sätt att fira jul eller påsk att föra vidare till sina barn? Varken du eller jag vill väl att barnen ska drunkna i julklappar, tro på Tomten eller samlas kring Kalle.
Jag vill att påsken ska få vara den viktigaste högtiden för min egen del, det finns ju ingen annan händelse i världshistorien som haft och har sån påverkan! I år har mitt Jesus-fokus inte riktigt lyckats. Och det är inte så lätt att föra vidare påskens budskap till små barn. (Om nån har nåt tips - använd kommentarfunktionen nedan ...). Det tänkte jag särskilt på när jag såg filmen "Passion of the Christ" i lördags, för när Jesus kommer släpande uppför Via dolorosa står ett barn med sin pappa där i raden av betraktande människor. Och Jesus är så lemlästad och pinad att pappan snabbt slår händerna för barnets ögon. Vad annat kan vi göra?
Nöjd är jag i alla fall med att storan förstod att påsken inte handlar om kycklingar och godisägg, utan om att Jesus dog och lever i dag. Samt att årets påskhelg för vår del handlat om att möta en massa underbara vänner.
Även jag, som småbarnsförälder, drabbas av lätt ångest dessa helger. För hur kan man hitta ett sätt att fira jul eller påsk att föra vidare till sina barn? Varken du eller jag vill väl att barnen ska drunkna i julklappar, tro på Tomten eller samlas kring Kalle.
Jag vill att påsken ska få vara den viktigaste högtiden för min egen del, det finns ju ingen annan händelse i världshistorien som haft och har sån påverkan! I år har mitt Jesus-fokus inte riktigt lyckats. Och det är inte så lätt att föra vidare påskens budskap till små barn. (Om nån har nåt tips - använd kommentarfunktionen nedan ...). Det tänkte jag särskilt på när jag såg filmen "Passion of the Christ" i lördags, för när Jesus kommer släpande uppför Via dolorosa står ett barn med sin pappa där i raden av betraktande människor. Och Jesus är så lemlästad och pinad att pappan snabbt slår händerna för barnets ögon. Vad annat kan vi göra?
Nöjd är jag i alla fall med att storan förstod att påsken inte handlar om kycklingar och godisägg, utan om att Jesus dog och lever i dag. Samt att årets påskhelg för vår del handlat om att möta en massa underbara vänner.
Sömntävling
Ibland är min make mycket smart. (Han är alltid smart.)
För tio dagar sedan hade vi två små knattar som skulle sova över, och vi såg framför oss en kväll av skrik och vånda med tanke på läggningsritualerna. 4 x kaos, liksom.
Så kom maken på att vi kunde utnyttja stortjejernas nyvunna tävlingsanda, och utlyste en sömntävling. "Den som somnar först vinner." Det räckte, åtminstone var två av barnen mycket angelägna om att somna snabbt. Vi behövde inte ens locka med något pris.
Nu har vi testat tävlandet i mer än en vecka och det går lite, lite snabbare när åtminstone storan försöker somna snabbast.
God natt, och lycka till, ni som ska natta barn!
PS: kan förresten tipsa om www.bloggsaga.se . Jag vet vem som ligger bakom!
För tio dagar sedan hade vi två små knattar som skulle sova över, och vi såg framför oss en kväll av skrik och vånda med tanke på läggningsritualerna. 4 x kaos, liksom.
Så kom maken på att vi kunde utnyttja stortjejernas nyvunna tävlingsanda, och utlyste en sömntävling. "Den som somnar först vinner." Det räckte, åtminstone var två av barnen mycket angelägna om att somna snabbt. Vi behövde inte ens locka med något pris.
Nu har vi testat tävlandet i mer än en vecka och det går lite, lite snabbare när åtminstone storan försöker somna snabbast.
God natt, och lycka till, ni som ska natta barn!
PS: kan förresten tipsa om www.bloggsaga.se . Jag vet vem som ligger bakom!
Prinsessfeber
Det går en epidemi över världen just nu. Sjukdomen heter "prinsessfeber" och storans fröknar har klagat på att även hon är smittad. Hela dagisgruppen är infekterad, tydligen. Man kan bara leka prinsesslekar, man kan bara ha rosa (och klänning) och det jämförs in i det oändliga vem som är mest prinsessig. Fast en av fröknarna tror att det är övergående, ungefär som röda (rosa?) hund. Så här skulle man kunna definiera sjukan:
Prinsessfeber (influenzae royale)
Drabbar 3-4-åringar, främst flickor.
Smittoväg: synintryck
Inkubationstid: 1 dag
Diagnos: sjuklig dragning åt allt som rör prinsessor
Botemedel: ännu ej känt
Det värsta är att det tjänas stora pengar på denna sjuka. Inte för att ta fram något botemedel, utan för att förstärka sjukdomen och dess förlopp. Jag tror att de som ligger bakom disneyprinsessornas ursprung är elaka f d småbarnsföräldrar som njuter av att tvinga andra föräldrar in i skrik- och tjatläge för att de själva lagt den tiden bakom sig. Storan skulle kunna köpa vad som helst bara det är en disneyprinsessa på, t o m en motorsåg eller köksmaskin om det fanns.
Okej - jag ska sluta klaga. Lillan och storan är tjejer. Och spindelmannen, som smittar småpojkar, är betydligt fulare.
Prinsessfeber (influenzae royale)
Drabbar 3-4-åringar, främst flickor.
Smittoväg: synintryck
Inkubationstid: 1 dag
Diagnos: sjuklig dragning åt allt som rör prinsessor
Botemedel: ännu ej känt
Det värsta är att det tjänas stora pengar på denna sjuka. Inte för att ta fram något botemedel, utan för att förstärka sjukdomen och dess förlopp. Jag tror att de som ligger bakom disneyprinsessornas ursprung är elaka f d småbarnsföräldrar som njuter av att tvinga andra föräldrar in i skrik- och tjatläge för att de själva lagt den tiden bakom sig. Storan skulle kunna köpa vad som helst bara det är en disneyprinsessa på, t o m en motorsåg eller köksmaskin om det fanns.
Okej - jag ska sluta klaga. Lillan och storan är tjejer. Och spindelmannen, som smittar småpojkar, är betydligt fulare.
Just det, ja
Sprang runt som en galning och letade efter hårfönen i dag. I några månaders tid har den bott under stolen på golvet i hallen, men för två veckor sedan när jag panikstädade kom jag på ett nytt ställe för den. Och i dag, när jag behövde se lite representabel ut och föna till håret, kunde jag inte komma på var jag lagt den. Jag for runt överallt och letade.
"Mamma, om du har tappat bort en sak får du faktiskt leta efter den själv."
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Tre av dagens många njutningar:
- mitt nya te "Ejdern"
- den fantastiska stråkkvartetten vi har i kyrkan
- en glad lilla, som visserligen störde hela årsmötet men som är så full av liv nu för tiden (allt jämföra med förra årets lilla, som i det närmaste var livlös)
"Mamma, om du har tappat bort en sak får du faktiskt leta efter den själv."
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Tre av dagens många njutningar:
- mitt nya te "Ejdern"
- den fantastiska stråkkvartetten vi har i kyrkan
- en glad lilla, som visserligen störde hela årsmötet men som är så full av liv nu för tiden (allt jämföra med förra årets lilla, som i det närmaste var livlös)
Kvällskaos
Lillan har sin gladaste stund på dagen. Som ett yrväder far hon runt, tokskrattar och visar sig från sig bästa sida. Ett varv till, och så ett till ... kinderna är röda, håret är rufsigt och den urtvättade pyjamasens djurmönster är uttänjt till oigenkännlighet. Hon försöker visa hur pigg hon är - det är ganska övertygande. Mamman och pappan tycker inte att det är roligt längre. Klockan är långt över läggdags, och de vill helst stänga ner fabriken AB Familj. Och helst ägna sig åt andra uppdrag, nämligen Vuxenliv Ltd. (Obs! Limited.)
Lillan skriker när hon inser att det är kört. Att mamman är sur, och att pappan inte går att charma längre. Bestämt släcker de ner överallt, placerar henne i mitten av sängen, trycker upp en snutte i ansiktet på henne och artikulerar aftonbönen (för att höra sig själva). Hon skriker. Och blir svettig. Mamman har dåligt samvete, för man får nog inte hålla fast barn, men hon inser att det är det absolut snällaste för tillfället. Och mamman ligger ner, håller försiktigt fast sin docka och försöker djupandas, medan hon hoppas att rytmen smittar. Lillan hulkar sig, snyftar, skriker lite till - somnar nästan. Mamman fortsätter att hålla henne, lillan skriker ännu mer, mamman klappar och lugnar. Så ja, så ja. Snart ska mamman och pappan vara själva, hitta på nåt kul, kanske slökolla på teve i värsta fall. Eller ska mamman ringa nån intressant mänska eller göra nåt kreativt. Hon hoppas att pappan under tiden ska ha röjt i köket, för det vore det mest rättvisa. Och ha slängt i en tvätt. Mamman vill inte ligga i sängen i kolmörkret mer, inte brottas med en tvååring eller höra mer barnskrik. Och så plötsligt - lillan ger upp. Mamman vågar inte röra sig. Hon måste ligga alldeles blickstilla några minuter. Hon lyssnar på den långsamma andningen, känner det duniga håret mot sin kind. Det är ett faktum att lillan sover, och nu kan faktiskt inte mamman slita sig. Hon bara måste stanna några minuter, och titta på sin klimp som sover. Hur kan man vara så fin? Mamman sitter länge kvar på sängkanten.
- - - - - - - - - - -
Nån mer som har härliga kvällar? Man hinner tänka ganska många tankar på en halvtimme-timme i mörkret. Något som jag har tänkt på, när barnen haft svårt att lugna sig, är hur lång tid det tar för oss vuxna att kapitulera inför Gud. Att vi liksom inte fattar på en gång, att vi måste sakta ner, lyssna och släppa taget. Jag undrar om Gud tycker att det är jobbigt ... fast Han har nog vant sig. Och så undrar jag hur länge Han sitter på sängkanten och tittar på oss när vi sover på riktigt.
Lillan skriker när hon inser att det är kört. Att mamman är sur, och att pappan inte går att charma längre. Bestämt släcker de ner överallt, placerar henne i mitten av sängen, trycker upp en snutte i ansiktet på henne och artikulerar aftonbönen (för att höra sig själva). Hon skriker. Och blir svettig. Mamman har dåligt samvete, för man får nog inte hålla fast barn, men hon inser att det är det absolut snällaste för tillfället. Och mamman ligger ner, håller försiktigt fast sin docka och försöker djupandas, medan hon hoppas att rytmen smittar. Lillan hulkar sig, snyftar, skriker lite till - somnar nästan. Mamman fortsätter att hålla henne, lillan skriker ännu mer, mamman klappar och lugnar. Så ja, så ja. Snart ska mamman och pappan vara själva, hitta på nåt kul, kanske slökolla på teve i värsta fall. Eller ska mamman ringa nån intressant mänska eller göra nåt kreativt. Hon hoppas att pappan under tiden ska ha röjt i köket, för det vore det mest rättvisa. Och ha slängt i en tvätt. Mamman vill inte ligga i sängen i kolmörkret mer, inte brottas med en tvååring eller höra mer barnskrik. Och så plötsligt - lillan ger upp. Mamman vågar inte röra sig. Hon måste ligga alldeles blickstilla några minuter. Hon lyssnar på den långsamma andningen, känner det duniga håret mot sin kind. Det är ett faktum att lillan sover, och nu kan faktiskt inte mamman slita sig. Hon bara måste stanna några minuter, och titta på sin klimp som sover. Hur kan man vara så fin? Mamman sitter länge kvar på sängkanten.
- - - - - - - - - - -
Nån mer som har härliga kvällar? Man hinner tänka ganska många tankar på en halvtimme-timme i mörkret. Något som jag har tänkt på, när barnen haft svårt att lugna sig, är hur lång tid det tar för oss vuxna att kapitulera inför Gud. Att vi liksom inte fattar på en gång, att vi måste sakta ner, lyssna och släppa taget. Jag undrar om Gud tycker att det är jobbigt ... fast Han har nog vant sig. Och så undrar jag hur länge Han sitter på sängkanten och tittar på oss när vi sover på riktigt.
Fisk, fisk, fisk ...
Till min förvåning upptäcker jag att lägenheten är tom när jag kommer hem vid halv fem-tiden. Sätter på lite musik och njuuuter av en stunds ensamhet. Tänker att jag kan börja laga mat i lugn och ro tills resten av familjen kommer hem.
Min ambitiösa väninna brukar göra egna fiskpinnar, vilket jag tycker är lite överkurs, men i brist på köpepinnar sätter jag igång. Fisk och potatis. Det är nyttigt.
Familjen kommer upp - de har varit i källaren och spelat fotboll, invigt de röda skorna - och barnen petar misstänksamt i sig maten.
"Ja, alltså ... lillan har ätit fisksoppa till lunch och storan har ätit fiskpinnar och potatis på dagis i dag." Han vänder sig till henne: "Var var det godast då? På dagis eller hemma?" (Jag hinner inte ens bli sur på honom.)
"På dagis var det godast." säger hon. "Och hemma var det också godast."
Min ambitiösa väninna brukar göra egna fiskpinnar, vilket jag tycker är lite överkurs, men i brist på köpepinnar sätter jag igång. Fisk och potatis. Det är nyttigt.
Familjen kommer upp - de har varit i källaren och spelat fotboll, invigt de röda skorna - och barnen petar misstänksamt i sig maten.
"Ja, alltså ... lillan har ätit fisksoppa till lunch och storan har ätit fiskpinnar och potatis på dagis i dag." Han vänder sig till henne: "Var var det godast då? På dagis eller hemma?" (Jag hinner inte ens bli sur på honom.)
"På dagis var det godast." säger hon. "Och hemma var det också godast."
Ett halvhekto te och njutning
En av de större förändringar som skett i mitt liv sedan jag fick barn är att jag lärt mig NJUTA. Det kan vara njutning av alla de slag - mat, konst, musik, tystnad, sömn, luft, naturen, böcker, vänner ... och så te förstås. (Fast jag måste medge att teet är lika mycket en drog som en njutning i mitt fall.)
I går fick jag ett sånt där infall av att njuta igen. Alldeles på väg förbi ett av de större varuhusen i den stora staden, det där med två initialer som är lite finare liksom. Jag gick in och skulle unna mig lite te, för det är ju ändå inte så dyrt. Fick syn på någon slags tebollar med rosa blomma i mitten, som tydligen skulle veckla ut sig i tekannan på ett vackert sätt. De doftade ljuvligt. Njutning för både ögat och munnen ... en påse såna kan man ju unna sig, tänkte jag.
"De kostar 15 kronor styck", upplyste expediten mig om.
"Okej, jag tar en då", men sen kom jag på att det är lite pinsamt att handla nåt för 15 kronor på NK och betala med kort. "Jag kan ta ett hekto av teet där borta", pekade jag. (39 kronor hektot är visserligen dyrt för te, men det kan det ju vara värt om man ska njuta.)
Tydligen kostade det 39 kronor halvhektot. Märklig enhet de använder, eller? Jag ska verkligen njuta av det, i goda vänners lag!
Och jag ska fortsätta att fundera på det där med att njuta. Jag kan inte riktigt försvara beteendet.
Men CS Lewis har sagt något tänkvärt:
"Jag gör varje njutning i livet till en kanal för tillbedjan."
I går fick jag ett sånt där infall av att njuta igen. Alldeles på väg förbi ett av de större varuhusen i den stora staden, det där med två initialer som är lite finare liksom. Jag gick in och skulle unna mig lite te, för det är ju ändå inte så dyrt. Fick syn på någon slags tebollar med rosa blomma i mitten, som tydligen skulle veckla ut sig i tekannan på ett vackert sätt. De doftade ljuvligt. Njutning för både ögat och munnen ... en påse såna kan man ju unna sig, tänkte jag.
"De kostar 15 kronor styck", upplyste expediten mig om.
"Okej, jag tar en då", men sen kom jag på att det är lite pinsamt att handla nåt för 15 kronor på NK och betala med kort. "Jag kan ta ett hekto av teet där borta", pekade jag. (39 kronor hektot är visserligen dyrt för te, men det kan det ju vara värt om man ska njuta.)
Tydligen kostade det 39 kronor halvhektot. Märklig enhet de använder, eller? Jag ska verkligen njuta av det, i goda vänners lag!
Och jag ska fortsätta att fundera på det där med att njuta. Jag kan inte riktigt försvara beteendet.
Men CS Lewis har sagt något tänkvärt:
"Jag gör varje njutning i livet till en kanal för tillbedjan."
R-O-S-A och L-I-L-A säger jag ju!
Rosa och lila är de vackraste färgerna. För det har storan bestämt. Ja, de är så fina så att man inte kan ha några andra färger över huvud taget. På ett sätt praktiskt eftersom man inte behöver fundera så mycket på vad man ska köpa för färger, men det är ju sällan det blir så. "Nej!!! Jag kan inte ha röda skor!!! För de är inte rosa. De är inte sköna. För de är inte rosa, säger jag ju!"
I helgen har AB Familj utökat sin produktportfölj. Vi är nu inte bara teckningsproducenter i storformat utan även masstillverkare av pärlplattor. Fy vad jag ångrar att jag inte köpte enfärgade påsar med 10 000 rosa eller lila indianpärlor.
Bättre är att vara rationell som lillan. ALLA färger är nämligen lila! Och lila är den vackraste färgen. Alltså är ALLT vackert! Hon utbrister glatt "lila" på allt hon pekar och är nöjd, sjunger som en fågel.
Tror att jag ska försöka lära mig något av det och se det vackra i allting i morgon.
I helgen har AB Familj utökat sin produktportfölj. Vi är nu inte bara teckningsproducenter i storformat utan även masstillverkare av pärlplattor. Fy vad jag ångrar att jag inte köpte enfärgade påsar med 10 000 rosa eller lila indianpärlor.
Bättre är att vara rationell som lillan. ALLA färger är nämligen lila! Och lila är den vackraste färgen. Alltså är ALLT vackert! Hon utbrister glatt "lila" på allt hon pekar och är nöjd, sjunger som en fågel.
Tror att jag ska försöka lära mig något av det och se det vackra i allting i morgon.
Ur småbarnsträsket
Varför "ur" småbarnsträsket? Och inte "från"?
Jag är mitt i småbarnsträsket. Och du också, kanske? En dag kommer vi inte att vara där längre, vi kommer ur det. En dag, om sisådär 10-15 år, sitter vi uppe och väntar och väntar på att tonåringarna ska dyka upp sent på natten. Då kommer vi att längta tillbaka till småbarnsträsket, och de där vak- och skriknätterna som egentligen var ganska ljuva. Kanske blir vi till och med nostalgiska? Det är nog bättre att kånka på en klump några timmar varje natt under en begränsad period, till och med under några år, än att vara en hyperorolig tonårsförälder.
I dag var jag i kyrkan med storan och lillan. Föredrag för vilsna föräldrar. Temat var ungefär "vad gör vi om våra barn har ett oönskat beteende?". Insåg att om 10-15 år kommer storan och lillan leta efter föredrag på temat "vad gör vi med våra föräldrars oönskade beteenden?".
Jag är mitt i småbarnsträsket. Och du också, kanske? En dag kommer vi inte att vara där längre, vi kommer ur det. En dag, om sisådär 10-15 år, sitter vi uppe och väntar och väntar på att tonåringarna ska dyka upp sent på natten. Då kommer vi att längta tillbaka till småbarnsträsket, och de där vak- och skriknätterna som egentligen var ganska ljuva. Kanske blir vi till och med nostalgiska? Det är nog bättre att kånka på en klump några timmar varje natt under en begränsad period, till och med under några år, än att vara en hyperorolig tonårsförälder.
I dag var jag i kyrkan med storan och lillan. Föredrag för vilsna föräldrar. Temat var ungefär "vad gör vi om våra barn har ett oönskat beteende?". Insåg att om 10-15 år kommer storan och lillan leta efter föredrag på temat "vad gör vi med våra föräldrars oönskade beteenden?".
