ur småbarnsträsket ...

Lycka är att höra sina barn börja prata. Lillan har nu verkligen kommit igång att både härmas, berätta och konversera. I går kväll fick jag mig en verklig kärleksbetygelse:

"Mamma. Storan tycker om dig. Lillan tycker om dig. Och JAG tycker om dig. De ä många tycker om dig, mamma."

Har nog aldrig hört nåt finare! Man får själv passa sig så att man inte säger fel saker till sina barn - för då kommer det i retur. I morse hajade jag till när lillan klättrade i fönstret, och skrek något obetänksamt: "Vad gör du, galning!".

Storan frågade genast: "Mamma, varför säger du 'valning' till lillan?" Hmm.

Och i kväll lät vi barnen titta på Bolibompa ifred, samtidigt som vi själva fikade med några vänner. Storan rapporterade sedan att de sett Madicken. "Och vet du, mamma, i kväll fick hon hjärnskapning!"

Sitter och väntar på att mitt skift ska börja. När maken kommer från sitt träningspass drar jag och simmar (så fick jag det sagt också). Livet med barn är fantastiskt och ljuvligt (våra sover just nu), men ibland dyker de svåra frågorna upp. Döden. Det är mycket död just nu.

För bara en vecka sedan berättade kollegan om sin sexåring som skrattar om nån dör i en flygkrasch och gottar sig i de patologiska detaljerna. "Nä, det kommer att dröja för vår del", sa jag. Då visste jag inte att vi skulle ha fjärilsbegravning bara några dagar senare, och att storan skulle få döden på hjärnan.

I dag, under plommonträdet:
"Om man äter en mask, dör man då?"

"Om man bränner sig av solen, dör man då?"

"Om man äter för mycket kakor, dör man då?" hade jag hoppats att hon skulle fråga. Till sist, i alla fall, med doktorsväskan i högsta hugg:

"Haha, nu sticker jag sprutan i din mage, och då dör du, hahahaha."

Jag hoppas att livet blir mer konstruktivt i morgon.

Framför en hemmafixad kaffe latte med vaniljsmak får jag goda råd av en erfaren mamma. En dag kommer prinsesseran att vara över på riktigt (härmed dementeras eventuella tidigare förhandslöften om dess snara slut) och jag funderar på vad som kommer då. Plasthästar? Fula bratzdockor? Spindelmannen??

"Nänä, de kommer att börja med tamagotjisar."

Tamagotjisar måste man sköta om. Annars dör de. De ska äta och sova och bytas på och jag vet inte allt. I beskrivningen påminner det hela om nyfödingar. Typ icke helt nöjda samhällsmedborgare som låter sig höras, fast i plast och från Japan.

"Och en gång fick jag åka tillbaka hela vägen till jobbet, en halvtimme, för jag hade glömt sonens tamagotjisar där och då skulle de dö till nästa dag."

Jag ryser vid tanken på att behöva PASSA mina barns leksaker på arbetstid, så att inte prylarna dör och barnen hamnar i akut depression. Men snart lugnar min väninna mig:

"Nä då, det kommer att bli bättre för dig. I version fem punkt noll kan man pausa dem."

Vi är helt slut. Jag och pappan, alltså. Och klockan är inte ens åtta på kvällen! Vi har just haft en nattningscirkus à la Alfons (och tänk då på att vi har två barn och inte EN Alfons).



"Törstig!" x 5
"Kissnödig" x 2
"Läsa bok!" x 3
"Berätta saga!" x 1
"Jag vill inte sova!" x 20
"Jag vill byta pyjamas" x 1
"Jag vill inte ha täcke" x 2
"Mamma ska ligga i min säng" x 2
"Pappa ska komma" x 3
"Jag kan inte sova utan lillan" x 3
"Jag tycker inte att det är kul att sova" x 4
"Vatten!" x 3
"Nytt lakan!" x 1
"Var e snuttarna?" x 15
"Nejnejnejnej" x 20

Puh!!! Till Alfons pappa: vi förstår dig.

Nya tider. Vi hör lillan sjunga "Backe-ban, backe-ban, backe-baaan" några gånger, och förstår efter en vecka vilken sång det är. Ganska avancerat faktiskt, nämligen "Törnrosa var ett vackert barn ...".

Den har hon lärt sig på dagis. Vår familj är nu helt institutionaliserad. Vi har två barn på förskola, ska jobba på varsitt jobb och förväntas springa i det folk kallar ekorrhjulet (är det inte hamstrar som springer i hjul?).Hur gör man nu? Barnen ska lämnas och hämtas och vara glada på dagis och vara glada hemma och ha rena uppmärkta kläder, inte för mycket snor i näsan och vara snälla kompisar. Föräldrarna ska vara coola, utsövda, jobbmotiverade och passa tider. Tror jag.

Ska nog ro det här i land. Om vi är i vår bubbla ett tag - så där som man är som nyförlösta föräldrar - så beror det på vårt nya liv. Dagislivet.

Nu får ni inte tro att jag inte tycker om att ha med barnen i köket, bara för att jag ibland bloggar om njutningen av att laga mat i enrum. Det är gnället jag inte tål. Måste bara publicera ett kakrecept som går alldeles utmärkt att baka med /mätta och glada/ småkockar. Konsistensen är fantastisk och man blir inte så kladdig som man kan tro ...



Blanda:
125 g margarin eller smör
3 dl socker
2 ägg
2 tsk vaniljsocker

Blanda:
4,5 dl mjöl
1 dl kakao
1 tsk bakpulver

Blanda ihop blandningarna. Klicka ut smeten på bakplåtspapper, dekorera med strössel och grädda kakorna fem-tio minuter i 175 graders värme.

Och varifrån är receptet hämtat? Jo, ur "Disneyprinsessornas kokbok" förstås. Vad trodde ni?

Barnfilm är bra. I måttliga mängder. Och timmen mellan fyra och fem är den värsta och längsta på hela dagen, har jag och min förra granne konstaterat. Det är timmen då alla barn förvandlas till gnällskrikor, magen kurrar och maten ska på bordet. Utantillrecepten lämnar huvudet, diskbänken är igenvuxen och själv har man lust att emigrera (eller möjligtvis ringa efter pizza).

I dag blev vår eftermiddag välsignad av lite film (Askungen). Storan har köpt den för egna pengar och tittade andäktigt. Lugnet infann sig, jag fick laga mat ifred - helt fantastiskt! Ugnsstekt lax och kokt nypotatis med yoghurtsås är en klassiker. I lugnet fanns till och med utrymme för nya boken "En dag i Ivan Denisovitjs liv". En hyllning till Solzjenitsyn.

Det där med njutning ... går ibland överstyr. Har precis gått igenom en brakförkylning, av slaget att man inte kan skilja brödkryddor från spiskummin eller ens socker från salt. Nu ångar jag bittert att jag tryckte i mig allt amerikanskt godis vi fick i torsdags. Det hade ju varit roligare att äta det nu när smaklökarna återvänt! Dessutom blev jag ganska egoistisk med godiset. Storan frågade om det är "sånt man får när man är förkyld", vilket jag nickade tlll. Klart man får äta sånt när man är förkyld ... men det var ju inte direkt medicin, om hon nu trodde det. Hon höll sig undan från godiset.

Det händer en gång per decennium att pappan köper ostbågar (inkludera chips och pommes frites och statistiken stämmer lika bra). I går köpte han det. Bara för att vara nostalgisk med en vän, som är känd för att äta ostbågar. Och jag tryckte i mig. Kände mig lite skamsen över mängden när jag gick och la mig i går kväll. Men då tänkte jag på lillans kommentar, som hon fällde samma morgon utanför ett skyltfönster på stan:

"Titta! Där är mamma!"



Ska spara den här bilden på bloggen så att jag kan gå in och titta på den ibland när jag frossat lite för mycket.