Gifta sig och sånt II
Storan och lillan får reda på att vi har bröllopsdag på lördag. Elva långa år.
"Ja, det är länge!" säger storan.
"Ja ... det är jätte-bamse-länge!!" säger lillan förtjust, med de två prefix hon använder allt som oftast. "Så länge att om ni hade varit gifta i hundra miljoner år så hade ni varit döda nu", fortsätter hon och skrattar så att hon kiknar.
Storan skrattar också, vi med. Det är ju faktiskt ganska kul! Och det är alltid roligt med bröllop.
För någon vecka sedan kom flickorna i säng sent, eftersom de valde att läsa bröllopsalbum i stället för godnattsaga. Varje bild och situation skulle kommenteras ur alla perspektiv.
"Måste man egentligen gifta sig?" undrar storan.
"Nä, det måste man inte. Men om man älskar varann, och om man har det bra tillsammans och vill lova den andre att man ska vara med den hela livet, tycker jag att man ska gifta sig", förklarar jag.
"Mmm. Det tycker jag med. Vet du en sak, mamma? Du och pappa har det verkligen bra."
Sedan följer en paus och lite bilder på bröllopsgästerna för sisådär elva år sedan. Och storan blir så där lagom filosofisk som hon blir framåt kvällskvisten.
"Egentligen så är man ju faktiskt fyra personer som gifter sig. Mannen, och hans fru. Det är två personer. Och så bruden och hennes man. Två till. Två personer gifter sig som egentligen är fyra, eller hur?"
Och jag tänker att hon är lika klok som drottning Margrethe av Danmark. Vars bröllopstal min svärmor relaterade till i sitt bröllopstal till oss - att det är tre personer som gifter sig - jaget, duet och viet!
"Ja, det är länge!" säger storan.
"Ja ... det är jätte-bamse-länge!!" säger lillan förtjust, med de två prefix hon använder allt som oftast. "Så länge att om ni hade varit gifta i hundra miljoner år så hade ni varit döda nu", fortsätter hon och skrattar så att hon kiknar.
Storan skrattar också, vi med. Det är ju faktiskt ganska kul! Och det är alltid roligt med bröllop.
För någon vecka sedan kom flickorna i säng sent, eftersom de valde att läsa bröllopsalbum i stället för godnattsaga. Varje bild och situation skulle kommenteras ur alla perspektiv.
"Måste man egentligen gifta sig?" undrar storan.
"Nä, det måste man inte. Men om man älskar varann, och om man har det bra tillsammans och vill lova den andre att man ska vara med den hela livet, tycker jag att man ska gifta sig", förklarar jag.
"Mmm. Det tycker jag med. Vet du en sak, mamma? Du och pappa har det verkligen bra."
Sedan följer en paus och lite bilder på bröllopsgästerna för sisådär elva år sedan. Och storan blir så där lagom filosofisk som hon blir framåt kvällskvisten.
"Egentligen så är man ju faktiskt fyra personer som gifter sig. Mannen, och hans fru. Det är två personer. Och så bruden och hennes man. Två till. Två personer gifter sig som egentligen är fyra, eller hur?"
Och jag tänker att hon är lika klok som drottning Margrethe av Danmark. Vars bröllopstal min svärmor relaterade till i sitt bröllopstal till oss - att det är tre personer som gifter sig - jaget, duet och viet!
Big Bang eller så
När vi precis ska duka av kvällsmaten ställer storan en knivig fråga.
"Mamma, vad är Big Bang egentligen?"
Jag tar mig för pannan. Vad har hon hört det? Det kan hon inte riktigt svara på, hon har bara hört det någonstans. Jag börjar förklara så smått. Men det är svårt. Jag vill ju att hon ska få ett vettigt perspekiv på en knepig fråga och ändå kunna behålla sin barnatro. Träskpappan avbryter snart. Han tycker att jag håller mig på tonårsnivå med en fem-och-ett-halvt-åring.
"Jag tycker inte om att säga så, men nån annan gång ska jag förklara ... fast det är inget hemligt med det, jag kan bara inte förklara på nåt bra sätt."
"Jaha," säger storan. "Jag trodde bara att det var nån stor klocka nånstans eller så."

"Mamma, vad är Big Bang egentligen?"
Jag tar mig för pannan. Vad har hon hört det? Det kan hon inte riktigt svara på, hon har bara hört det någonstans. Jag börjar förklara så smått. Men det är svårt. Jag vill ju att hon ska få ett vettigt perspekiv på en knepig fråga och ändå kunna behålla sin barnatro. Träskpappan avbryter snart. Han tycker att jag håller mig på tonårsnivå med en fem-och-ett-halvt-åring.
"Jag tycker inte om att säga så, men nån annan gång ska jag förklara ... fast det är inget hemligt med det, jag kan bara inte förklara på nåt bra sätt."
"Jaha," säger storan. "Jag trodde bara att det var nån stor klocka nånstans eller så."

Hemma hos-reportaget
Tror att det är ett och ett halvt år sedan hemma hos-reportaget utlovades. Det vill säga hemma hos de små porslinsdockorna Karamella och Törnrosa, som fick ett nytt hem.
Det händer att träskmamman får lite hybris när det gäller grejer som ska göras. För ett och ett halvt år sedan slutade lillan med nattblöja, och liksom för storans del, skulle detta premieras med dockskåp. Hur kul är det att köpa ett dockskåp till? Något annat var inte heller förhandlingsbart. Och ett Lundby-hus, som tjejerna hade, är ju egentligen ruskigt fantasilöst. Dessutom kan man bara leka en i taget med det, om man har vassa armbågar och tvära idéer.
Efter lite bostadsknarkning (det heter faktiskt så, ni som inte visste det - att sitta och nöjestitta på Hemnet) på Blocket, insåg jag att det finaste vore att bygga ett eget dockskåp. En familj i fint område i Stockholm hade aldrig monterat byggsatsen för sisådär tjugo år sedan och slumpade bort huset. Så här blev resultatet:

Och från insidan:

Huset är målat med hobbyfärg och tapetserat med egna tapetrester samt scrapbook-papper, med decoupagelim som tapetklister.


Tavlorna i huset består av utskrivna foton i miniatyr. Belysningen är ny sedan i julas och kommer från gammelmormor och gammelmorfar.

De gamla möblerna i rokokostil kommer från mammas väninna - jag fick dem på åttiotalet och har sparat dem sedan dess. Tårtan har redan förevisats och är storans verk.

Badrummet, med pastelliga möbler storan fick i fyraårspresent, har nu fått sig lite klinker med hjälp av väninnan H:s badrumsmosaik och fogmassa.

Duken gammelmormor virkade på åttiotalet blev en dockskåpsmatta.

Trapphuset rymmer en gästsäng under trappen samt en hel elcentral.

Och en bild från det mysiga köket! Nostalgiplanscher på väggarna, falukorv, köttbullar och baguetter som barnen pysslat av brännbar lera, och en matta storan vävt själv på min gamla vävstol.

Och till sist en bild från det ständigt julpyntade vardagsrummet. Barnen gjorde granen på förskolan och har slagit in sockerbitar i paket. I soffan fikar dockorna Agradella och Karamella.
Det händer att träskmamman får lite hybris när det gäller grejer som ska göras. För ett och ett halvt år sedan slutade lillan med nattblöja, och liksom för storans del, skulle detta premieras med dockskåp. Hur kul är det att köpa ett dockskåp till? Något annat var inte heller förhandlingsbart. Och ett Lundby-hus, som tjejerna hade, är ju egentligen ruskigt fantasilöst. Dessutom kan man bara leka en i taget med det, om man har vassa armbågar och tvära idéer.
Efter lite bostadsknarkning (det heter faktiskt så, ni som inte visste det - att sitta och nöjestitta på Hemnet) på Blocket, insåg jag att det finaste vore att bygga ett eget dockskåp. En familj i fint område i Stockholm hade aldrig monterat byggsatsen för sisådär tjugo år sedan och slumpade bort huset. Så här blev resultatet:

Och från insidan:

Huset är målat med hobbyfärg och tapetserat med egna tapetrester samt scrapbook-papper, med decoupagelim som tapetklister.


Tavlorna i huset består av utskrivna foton i miniatyr. Belysningen är ny sedan i julas och kommer från gammelmormor och gammelmorfar.

De gamla möblerna i rokokostil kommer från mammas väninna - jag fick dem på åttiotalet och har sparat dem sedan dess. Tårtan har redan förevisats och är storans verk.

Badrummet, med pastelliga möbler storan fick i fyraårspresent, har nu fått sig lite klinker med hjälp av väninnan H:s badrumsmosaik och fogmassa.

Duken gammelmormor virkade på åttiotalet blev en dockskåpsmatta.

Trapphuset rymmer en gästsäng under trappen samt en hel elcentral.

Och en bild från det mysiga köket! Nostalgiplanscher på väggarna, falukorv, köttbullar och baguetter som barnen pysslat av brännbar lera, och en matta storan vävt själv på min gamla vävstol.

Och till sist en bild från det ständigt julpyntade vardagsrummet. Barnen gjorde granen på förskolan och har slagit in sockerbitar i paket. I soffan fikar dockorna Agradella och Karamella.
Summertime
"Sommar!" Lillan är jublande glad. "Mamma, Jesus säger att det är sommar!"
Vi stora, inklusive storan, ligger kvar i sängarna och vill inte riktigt erkänna att det är morgon.
Särskilt inte jag, som svettats och brottats med feber hela natten. Halsen är den första kroppsdel jag skulle göra mig av med, om jag kunde välja.
Det är Jesus-dockan som är framme igen. Han, ni vet, som förutom sin bruna klänning och rastaflätor, även pratar perfekt amerikanska när man trycker honom hårt i högra handen. Flera fraser kan han säga och alla är lika peppande.
"I love You so much" gör lillan jublande glad. För det låter ju nästan som sommar.

Vi stora, inklusive storan, ligger kvar i sängarna och vill inte riktigt erkänna att det är morgon.
Särskilt inte jag, som svettats och brottats med feber hela natten. Halsen är den första kroppsdel jag skulle göra mig av med, om jag kunde välja.
Det är Jesus-dockan som är framme igen. Han, ni vet, som förutom sin bruna klänning och rastaflätor, även pratar perfekt amerikanska när man trycker honom hårt i högra handen. Flera fraser kan han säga och alla är lika peppande.
"I love You so much" gör lillan jublande glad. För det låter ju nästan som sommar.

Gifta sig och sånt
Det är tidig kväll onsdag. Barnvakten på väg. Jag rör ihop en pannkakssmet, lillan knäcker ägg och storan skriver något (som hon brukar nu för tiden).
"Och vet ni, hon har förlovat sig!" utbrister jag entusiastiskt om barnvakten.
"?!?"
"Ja, alltså, han har frågat henne om hon vill gifta sig och så har hon fått en guldring."
"Va?! Har hon aldrig giftat sig nån gång?" frågar storan.
"Nä. Det har hon inte."
"Varför inte det?!" Barnen tittar med stora ögon på mig, precis som om det vore konstigt.
"Nä, vet ni. Hon har väntat på den rätte, kan man säga." (Så där vuxet jätteabstrakt.)
Tystnad.
"Men mamma, hur tänkte du och pappa egentligen??" säger storan.
Hjälp tänker jag. Vet hon verkligen att vi var bara strax över 20 när vi slog till?
"Hur menar du nu?" frågar jag storan för säkerhets skull.
"Nä, jag undrar bara om det var du som tyckte att pappa var bra eller om det var pappa som tyckte att du var bra."
"Och vet ni, hon har förlovat sig!" utbrister jag entusiastiskt om barnvakten.
"?!?"
"Ja, alltså, han har frågat henne om hon vill gifta sig och så har hon fått en guldring."
"Va?! Har hon aldrig giftat sig nån gång?" frågar storan.
"Nä. Det har hon inte."
"Varför inte det?!" Barnen tittar med stora ögon på mig, precis som om det vore konstigt.
"Nä, vet ni. Hon har väntat på den rätte, kan man säga." (Så där vuxet jätteabstrakt.)
Tystnad.
"Men mamma, hur tänkte du och pappa egentligen??" säger storan.
Hjälp tänker jag. Vet hon verkligen att vi var bara strax över 20 när vi slog till?
"Hur menar du nu?" frågar jag storan för säkerhets skull.
"Nä, jag undrar bara om det var du som tyckte att pappa var bra eller om det var pappa som tyckte att du var bra."
Glad påsk mm!
Påsken är här. Min bästa högtid, faktiskt!
Julen är ju ljuvlig med all stämning, glädje och fina saker. Inte minst dess innebörd. Min svägerska genomförde ett test vid en släkthelg och fick resultatet 100 % julromantiker. Men påsken är ju vår viktigaste högtid, tycker jag. Hur förmedlar man då det till sina barn?
I vår kultur utövar vi vår tro mestadels kontemplativt, med tankar och upplevelser inombords. Bor man i ett ortodoxt land lever man ut hela budskapet med kroppen och in i minsta detalj i livet. Men vilken plats har påsken i mitt liv och hur kan jag ge det vidare till barnen?
Jag är inte klar över frågan. Barnens bild av påsken torde vara blandad. Tre kilo påskpynt har burits hem från förskolan. Påskharen har varit på besök. Påskgummor klädde de ut sig till i går (notera "påskgummor", inte "påskkäringar" eller "häxor", tack). Ägg har målats och ätits. Påskliljor planterats ... men Jesus då? Återkommer med en rapport efter helgen!
Här är lite bilder av vårt påskpynt - och, som på julen, då tomtar icke göre sig besvär - ligger fokus INTE på påskkäringar och för många kycklingar.
Glad påsk!

Barnens egen "påskgrupp" av en ledsen S:t Paulia och ett gäng kycklingar. Allt på gammelmormors söta duk.

Jag har offrat tusen hjärnceller och blåst ut äggsmet ur ägg som barnen fått måla.

Jag är ärligt talat väldigt dålig på att arrangera blommor i krukor. Men det här, i samarbete med lillan, blev ganska fint!

Likaså den här!

Och så till sist en liten installation på temat kring det jag värderar mest.
Julen är ju ljuvlig med all stämning, glädje och fina saker. Inte minst dess innebörd. Min svägerska genomförde ett test vid en släkthelg och fick resultatet 100 % julromantiker. Men påsken är ju vår viktigaste högtid, tycker jag. Hur förmedlar man då det till sina barn?
I vår kultur utövar vi vår tro mestadels kontemplativt, med tankar och upplevelser inombords. Bor man i ett ortodoxt land lever man ut hela budskapet med kroppen och in i minsta detalj i livet. Men vilken plats har påsken i mitt liv och hur kan jag ge det vidare till barnen?
Jag är inte klar över frågan. Barnens bild av påsken torde vara blandad. Tre kilo påskpynt har burits hem från förskolan. Påskharen har varit på besök. Påskgummor klädde de ut sig till i går (notera "påskgummor", inte "påskkäringar" eller "häxor", tack). Ägg har målats och ätits. Påskliljor planterats ... men Jesus då? Återkommer med en rapport efter helgen!
Här är lite bilder av vårt påskpynt - och, som på julen, då tomtar icke göre sig besvär - ligger fokus INTE på påskkäringar och för många kycklingar.
Glad påsk!

Barnens egen "påskgrupp" av en ledsen S:t Paulia och ett gäng kycklingar. Allt på gammelmormors söta duk.

Jag har offrat tusen hjärnceller och blåst ut äggsmet ur ägg som barnen fått måla.

Jag är ärligt talat väldigt dålig på att arrangera blommor i krukor. Men det här, i samarbete med lillan, blev ganska fint!

Likaså den här!

Och så till sist en liten installation på temat kring det jag värderar mest.
Tidsomställning
Storan och jag läser "Mary Poppins på Körsbärsvägen" som kvällsläsning. De sista sex sidorna av åttio. Hon förundras över att man kan skriva en så lång bok. Jag förundras över att man kan skriva en sådan bok för barn. Som ett drama, litterärt påminde den mig på något konstigt vis om Bulgakovs "Vita gardet". Fel bokval, möjligen.
"Mamma, vad betyder verifiera? Är teleskop som en kikare? Vad är en premiärminister?"
Barnen är både trötta och pigga när de ska sova så här ett dygn efter tidsomställningen. Storan är fascinerad av att man genom att flytta klockan ett snäpp byter till sommaren. Det är ju fantastiskt! Och varför gjorde vi det inte tidigare?
Kollegan på jobbet beklagar sig i stället över tidsomställningen. Att man inte kan ändra tiden mellan fredagen och lördagen i stället, för att ge barnen ett extra dygn att vänja sig vid uppstigningstiden innan det är måndag igen? Jag kan inte annat än att hålla med - någonstans läste jag att det tar två veckor för kroppen att ställa om. Jetlag, liksom.
Barnen är jetlaggade. Själv är jag inte jetlaggad, men tvättlaggad. Det kommer ta två veckor innan jag är i fas med tvätten igen. För att inte tala om mangelkorgen med fem linnedukar som ska plattas till. En annan kväll ... en annan dag. Det tar lite tid att komma i fas.
"Mamma, vad betyder verifiera? Är teleskop som en kikare? Vad är en premiärminister?"
Barnen är både trötta och pigga när de ska sova så här ett dygn efter tidsomställningen. Storan är fascinerad av att man genom att flytta klockan ett snäpp byter till sommaren. Det är ju fantastiskt! Och varför gjorde vi det inte tidigare?
Kollegan på jobbet beklagar sig i stället över tidsomställningen. Att man inte kan ändra tiden mellan fredagen och lördagen i stället, för att ge barnen ett extra dygn att vänja sig vid uppstigningstiden innan det är måndag igen? Jag kan inte annat än att hålla med - någonstans läste jag att det tar två veckor för kroppen att ställa om. Jetlag, liksom.
Barnen är jetlaggade. Själv är jag inte jetlaggad, men tvättlaggad. Det kommer ta två veckor innan jag är i fas med tvätten igen. För att inte tala om mangelkorgen med fem linnedukar som ska plattas till. En annan kväll ... en annan dag. Det tar lite tid att komma i fas.
Röda knappen
Lillan, fyra år, och jag går på toa. Det är en handikapptoalett med den klassiska röda knappen vid toalettstolen, samt en röd likadan och en vit vid golvet. Lillan närmar sig knappen med lilla pekfinger och jag hinner knappt tänka. Men hon trycker inte på knappen. Hon pekar bara och vill berätta något för mig:
"Mamma, den här knappen får man inte trycka på. Man får bara, bara trycka om man har tappat bort sin mamma eller pappa."
"Mmm, så är det. Eller om man ramlat och slagit sig och vill ha hjälp."
"Aha. Då vet jag."
"Mamma, den här knappen får man inte trycka på. Man får bara, bara trycka om man har tappat bort sin mamma eller pappa."
"Mmm, så är det. Eller om man ramlat och slagit sig och vill ha hjälp."
"Aha. Då vet jag."
Chokladmousse att gråta till
Min fina kollega travade in i mitt arbetsrum i dag och bjöd på en alldeles himmelsk choklad. Bara för att jag är en godisråtta, liksom. En stor bit fick jag, med bitar av hallon och björnbär i, och den var så god att jag konstigt nog fick tårar i ögonen.
Det hela påminde mig om väninnan A:s chokladtryffeltårta, som jag modifierat till portionsskåls-dito.
Gör så här:
Smält 250 gram riktigt mörk choklad. Jag brukar välja hälften med smak av hallon, eller i stället tillsätta lite pulverkaffe eller kanel (typ 4 + 1 tsk).
Tillsätt 2 msk ljus sirap.
Vispa 5-6 dl grädde lätt.
Rör ihop chokladen och grädden genom att vispa försiktigt i åttor. Grädden får inte gryna sig, men man kan hälla i lite mjölk om den börjar tjockna för mycket. Smeten måste vara rinnig för att göra sig i småformar.
Häll upp i små portionsskålar och låt stelna några timmar i kylen. Pudra över kakao och dekorera med litet hallon. Med ljushållare från Ikea (se bilden) blir det ungefär 15 stycken.

Det hela påminde mig om väninnan A:s chokladtryffeltårta, som jag modifierat till portionsskåls-dito.
Gör så här:
Smält 250 gram riktigt mörk choklad. Jag brukar välja hälften med smak av hallon, eller i stället tillsätta lite pulverkaffe eller kanel (typ 4 + 1 tsk).
Tillsätt 2 msk ljus sirap.
Vispa 5-6 dl grädde lätt.
Rör ihop chokladen och grädden genom att vispa försiktigt i åttor. Grädden får inte gryna sig, men man kan hälla i lite mjölk om den börjar tjockna för mycket. Smeten måste vara rinnig för att göra sig i småformar.
Häll upp i små portionsskålar och låt stelna några timmar i kylen. Pudra över kakao och dekorera med litet hallon. Med ljushållare från Ikea (se bilden) blir det ungefär 15 stycken.

Mmm ... marknadsföring
Det finns en viss restaurang som är väldigt bra på marknadsföring. Så bra att båda barnen redan vid två års ålder kunde peka ut skylten, om man var ute och åkte bil eller så.
Den här kvällen har båda fått varsin gratistidning av M-restaurangerna. Färgglada, påkostade, med tre gratiskuponger på glass (sån glass som inte lillan tål). Storan undrar när vi kan åka till M-restaurangen igen.
"Nja, det dröjer nog ... vi gör nog inte det än på ett tag", inleder jag. Själv får jag liksom lite ångest varje gång det ska ätas där. Äta med händerna, vad har de torkat av borden med för trasa?, dricka läsk, pommes friten är friterad i 100 % transfetter ... sånt fett som rann rakt igenom min gamle bilpendlarväns kropp när han skulle lämna blod en gång.
"Men jag tycker att vi ska gå dit snart", säger storan.
"Nä, det är inte så bra. Det är faktiskt inte alls särskilt nyttig mat, gumman."
"Mamma, vet du en sak? Alla människor måste faktiskt äta på M-restaurangen ibland. För om ingen äter där, så måste alla M-restauranger stänga. Och då är det bra om vi också äter där ibland."
Jag blir alldeles tyst. Och fascinerad. Här tror man att ens barn bara förstår logotyper ifråga om marknadsföring. När de i själva verket förstår hela marknadsekonomins uppbyggnad och dilemma. En gratisglass kanske vi kan kosta på oss snart.
Den här kvällen har båda fått varsin gratistidning av M-restaurangerna. Färgglada, påkostade, med tre gratiskuponger på glass (sån glass som inte lillan tål). Storan undrar när vi kan åka till M-restaurangen igen.
"Nja, det dröjer nog ... vi gör nog inte det än på ett tag", inleder jag. Själv får jag liksom lite ångest varje gång det ska ätas där. Äta med händerna, vad har de torkat av borden med för trasa?, dricka läsk, pommes friten är friterad i 100 % transfetter ... sånt fett som rann rakt igenom min gamle bilpendlarväns kropp när han skulle lämna blod en gång.
"Men jag tycker att vi ska gå dit snart", säger storan.
"Nä, det är inte så bra. Det är faktiskt inte alls särskilt nyttig mat, gumman."
"Mamma, vet du en sak? Alla människor måste faktiskt äta på M-restaurangen ibland. För om ingen äter där, så måste alla M-restauranger stänga. Och då är det bra om vi också äter där ibland."
Jag blir alldeles tyst. Och fascinerad. Här tror man att ens barn bara förstår logotyper ifråga om marknadsföring. När de i själva verket förstår hela marknadsekonomins uppbyggnad och dilemma. En gratisglass kanske vi kan kosta på oss snart.
Vissen men vacker
Veckan har varit lite slitig med sjukdomar och för lite sömn, gnäll och för mycket smutstvätt.
En höjdare var att baka minisemlor med lillan, här placerade på mitt vackra, ryska porslin som jag fick i födelsedagspresent.

En annan höjdpunkt var, som det alltid är, att få blommor. Det var min söta faster (och hennes man förstås) som kom med dem.

De gjorde sig bättre än förra buketten, som nu åkte ut. Vissen men lite vacker ändå.

En höjdare var att baka minisemlor med lillan, här placerade på mitt vackra, ryska porslin som jag fick i födelsedagspresent.

En annan höjdpunkt var, som det alltid är, att få blommor. Det var min söta faster (och hennes man förstås) som kom med dem.

De gjorde sig bättre än förra buketten, som nu åkte ut. Vissen men lite vacker ändå.

Stryk eller ej
När morfar i veckan besökte barnen hajade han till över det nya inslaget i köket. Ny leksak i hörnet, inhandlad av träskmamman på basar för ett par tior förra helgen.
Själv tycker jag att strykbrädan är bedårande söt och att Braun-kopian var grymt prisvärd, den kan göra allt utom att stryka. Men morfars fråga biter sig fast. Vill jag verkligen överföra rollen att stryka till mina döttrar medelst leksak?
I vår familj är det inte riktigt något problem. Att stryka hör nämligen inte till de klassiska könsrollsmönstren hemma hos oss, eftersom INGEN stryker. Stryk-ofria kläder göre sig icke besvär. Strykbrädan (den riktiga, alltså) är sällan framme och således borde inte barnen koppla ihop strykandet med plikt och roller. Tänk om det i stället leder till att strykningen blir något lustfyllt, i barnens ögon roande?

Bilden: Jag försöker lära barnen att de måste ta hand om sina egna problem. Om de har haft sönder något, får de vara med och laga. Lillan använder här lekstrykbrädan när hon kör ta-bort-penna på tunikan. Faktiskt rätt så kul.
Själv tycker jag att strykbrädan är bedårande söt och att Braun-kopian var grymt prisvärd, den kan göra allt utom att stryka. Men morfars fråga biter sig fast. Vill jag verkligen överföra rollen att stryka till mina döttrar medelst leksak?
I vår familj är det inte riktigt något problem. Att stryka hör nämligen inte till de klassiska könsrollsmönstren hemma hos oss, eftersom INGEN stryker. Stryk-ofria kläder göre sig icke besvär. Strykbrädan (den riktiga, alltså) är sällan framme och således borde inte barnen koppla ihop strykandet med plikt och roller. Tänk om det i stället leder till att strykningen blir något lustfyllt, i barnens ögon roande?

Bilden: Jag försöker lära barnen att de måste ta hand om sina egna problem. Om de har haft sönder något, får de vara med och laga. Lillan använder här lekstrykbrädan när hon kör ta-bort-penna på tunikan. Faktiskt rätt så kul.
Ajpåd II

A-J-P
För någon vecka sedan stönade Storan högt över sin tristess.
"Pappa, du gör bara jättetråkiga saker. Jätte-jätte-tråkiga saker. Sånt som inte jag vill göra."
Eftersom pappan inte är den känsliga typen och inte heller låter sig provoceras så lätt, lät han det hela bero. Småtjatet fortsatte och jag bad i stället Storan säga till pappa exakt vad hon ville göra. Genast sken hon upp.
"Pappa, vill du ha en ledtråd?"
"Mmm." (Bakom tidningen.)
"Då säger jag A."
"Nä, jag vet inte ... vad kan det vara?"
"A."
"Nä, jag vet verkligen inte."
"Vill du ha en ledtråd till?" frågar storan lekfullt.
"Ja, gärna."
"A, och så J och P."
Till slut ger pappan upp och Storan tvingas berätta vad hon ville göra med honom.
"A-J-P-Å-D. Får jag låna din Ajpåd, pappa?"
"Pappa, du gör bara jättetråkiga saker. Jätte-jätte-tråkiga saker. Sånt som inte jag vill göra."
Eftersom pappan inte är den känsliga typen och inte heller låter sig provoceras så lätt, lät han det hela bero. Småtjatet fortsatte och jag bad i stället Storan säga till pappa exakt vad hon ville göra. Genast sken hon upp.
"Pappa, vill du ha en ledtråd?"
"Mmm." (Bakom tidningen.)
"Då säger jag A."
"Nä, jag vet inte ... vad kan det vara?"
"A."
"Nä, jag vet verkligen inte."
"Vill du ha en ledtråd till?" frågar storan lekfullt.
"Ja, gärna."
"A, och så J och P."
Till slut ger pappan upp och Storan tvingas berätta vad hon ville göra med honom.
"A-J-P-Å-D. Får jag låna din Ajpåd, pappa?"
Inget för känsliga
Storan och jag har en hemlighet.
Hon kaskadkräktes innan, och jag får inte säga något till pappa. För då kan vi ändå gå på kalas i morgon som tänkt.
Helt plötsligt känner mamman igen en välbekant känsla. Träsket. Back to sjukdoms-träsk.
Storan är nu sjuk, i formen ordentligt, lillan har öroninflammation och ligger i bädden inunder och gnyr, alltmedan lökförbandet sprider sin doft i rummet på ett i sammanhanget trevligt sätt.
Sjukdomsträsksmamman skulle gärna överlåta några säckar tvätt till den som önskar. En lysande affärsidé under vinterhalvåret vore "Kräktvätt AB". Det enda företaget i Sverige som vore 1 000 % mer eftertraktat av kunden än arbetstagaren, i dessa arbetslöshetens tider.
Mamman suckar högt över lasset som gick till soptippen förra helgen. De där enlitershinkarna för turkisk yoghurt, ca 20 stycken, hade varit åtråvärda just nu. Mamman enda kreativa nyck under hela dagen: veckans mjölkpaket. De källsorterade paketen diskas snabbt upp och placeras i en rad runt storans säng.
Mamman förbereder sig nu för en ny dag. Utan kalas.
Hon kaskadkräktes innan, och jag får inte säga något till pappa. För då kan vi ändå gå på kalas i morgon som tänkt.
Helt plötsligt känner mamman igen en välbekant känsla. Träsket. Back to sjukdoms-träsk.
Storan är nu sjuk, i formen ordentligt, lillan har öroninflammation och ligger i bädden inunder och gnyr, alltmedan lökförbandet sprider sin doft i rummet på ett i sammanhanget trevligt sätt.
Sjukdomsträsksmamman skulle gärna överlåta några säckar tvätt till den som önskar. En lysande affärsidé under vinterhalvåret vore "Kräktvätt AB". Det enda företaget i Sverige som vore 1 000 % mer eftertraktat av kunden än arbetstagaren, i dessa arbetslöshetens tider.
Mamman suckar högt över lasset som gick till soptippen förra helgen. De där enlitershinkarna för turkisk yoghurt, ca 20 stycken, hade varit åtråvärda just nu. Mamman enda kreativa nyck under hela dagen: veckans mjölkpaket. De källsorterade paketen diskas snabbt upp och placeras i en rad runt storans säng.
Mamman förbereder sig nu för en ny dag. Utan kalas.