ur småbarnsträsket ...

Ibland går det så fort när man ska bedöma saker. Lite för fort. Och jag kan bli väldigt arg ibland, särskilt när barnen bråkar. I går var en kväll när jag fick hålla tungan rätt i mun. Ena stunden var de docksöta, andra tjuvnöp de varandra.

Och så när de äntligen lugnat sig, och hittat varandra i en lek på sitt rum, och jag i egenskap av träskmamma tjuvtittar på långt hålls avstånd medan maten kokar sig själv på spisen, ser jag något som får adrenalinet att rinna till. Barnen sitter på golvet och viftar och hötter med nävarna mot varandras ansikte. När kommer smällen?

Försiktigt smyger jag fram och frågar i min lugnaste ton:
"Vad gör ni nu, då? Ni är väl snälla?"
"Ja, mamma. Vi leker sax-påse-sten."

Barnen älskar Astrid Lindgren. Allt de kommer över, och träskmamman och träskpappan försöker begränsa det något. Pippi är helt okej, särskilt bilderböckerna. Serieböckerna med orden "neger" undviker vi något och i övriga Astrid-urvalet är Ronja, Mio och bröderna Lejonhjärta outforskad mark. Så fort barnen stöter på någon bild, sång eller anspelning på sagofigurerna utbrister de båda:

"Mamma! Det är ASTRID LINDGREN!!!"

Hon är sannerligen dyrkad i vår familj. Madicken är ju till och med roligare än Barnbibeln*. Men i dag förklarade Storan:

"Mamma, jag tycker också om några andra böcker. Vi brukar läsa dom ibland på dagis. Tre tanter som har olika färg, och så finns det en liten, liten gumma också, med en liten, liten katt. Och Putte i Blåbärsskogen och Solägget. Vet du vad hon heter som har skrivit dom? ÄLSKA BESKOW."



* = I Barnbibeln finns det dock två historier som slår allt annat. Inget mer spännande finns: Daniel i lejongropen (rysare på hög nivå) och Jesus på korset.

Storan är laddad när vi åker för att besöka ett par i kyrkan för första gången.

"Mamma, bor dom i legenhet eller bara en villa?"

Jag försöker att inte dra på munnen. Först 08-dialekten. Och det är klart att vår lägenhet är fin. Träskmammans ångest över att INTE ha råd med en villa lägger sig dessutom något vid en sådan kommentar.

Snart är ångesten tillbaka, då storan går husesyn hos de goda vännerna och hittar en bastu i källaren:

"Mamma, vad är det här för konstigt rum? Vad ska dom ha det till?"
"Men storan, det är ju en bastu!"
"Vad gör man där?"
"Men, vi bastar ju varje vecka på simskolan, har du glömt det?"
"Vilken liten bastu dom har. Väldigt liten." Tänka-tänka-tänka. "Kan vi också fixa en bastu hemma, mamma?"



Vår "legenhet" i vårt hus med en god portion fantasi.

"Twinkle, twinkle, litten star ... how I wonder var du är ..."
Storan sjunger så fint i vardagsrummet när jag kommer hem från jobbet. Hon överraskar oss med sin engelska sång, som hon lärt sig i dag. Hon kan så mycket. Hon är så stor! FEM år!

I går fick hon vara hemma själv för första gången. Fem tio minuter försvann pappan för att hämta lillan hos kompisen A med lillebror W. Och storan var mäkta stolt! Pappan hade lärt henne att ringa hans mobil med inprogrammerad knapp på telefonen. Och hon gjorde det. Några gånger.

Men i nuläget tror jag att hon upplever en del frustration. Hon kan NÄSTAN simma, NÄSTAN läsa, NÄSTAN cykla, NÄSTAN hjula, NÄSTAN äta med kniv och gaffel ... fast i dag simmade hon faktiskt två meter på simskolan och dök två meter under vattnet. Vi trodde knappt det var sant!

Lillan lär sig också snabbt. Men hon tycker fortfarande att det är så mysigt att vara liten. Särskilt när man kan rymmas i mammas eller pappas famn och sitta alldeles stilla, snusa på deras kläder och låtsassomna. Det är bra att vara liten, liten som Alfons så att man får många kakor.

"Jag vill ha tillbaka mina nappar nu, mamma", snyftar lillan vid sovdags.
"Men ..."
"Jo, men jag vill ha dem nu." Till saken hör att hon vinkade adjö till napparna i januari 2008. Det är ett tag sedan.
"Men inte ska du börja med nappar igen? Då kanske dina tänder blir konstiga?"
"Men mamma ... W har napp (han är två år) ... och kompisen A har napp (hon är lika gammal som lillan, tre och ett halvt) ..."
"Men de kanske bestämmer nåt annat i sin familj, att de ska sluta med napp senare", försöker jag.
"Ja, när kompisen A blir storasyster."
"Men hon är ju storasyster åt W?"
Tänka-tänka-tänka.
"Mamma, jag tror att A slutar med napp när hon blir mamma."



Ett litet minne från dagen då napparna högtidligt överlämnades till några /ovetande/  men betrodda kaniner.

Det är söndagskväll och vi kryssar hemåt i bilen. Barnen har fått sina tänder borstade, i tron att de ska somna under bilfärden och enkelt kan bäras upp i sängarna. Barnen flippar ur. Totalt. De är piggare än någonsin, galnare än vanligt ...

Plötsligt börjar det flyga kartböcker genom luften. De har hittat varsitt fack med kartor (som kommer att flytta till ett nytt hem efter detta) och en av böckerna, naturligtvis en av de tjockare, träffar mig i huvudet.

"SLUTA!!! Det är jättefarligt att kasta böcker och saker på dem som sitter fram när man kör!!! Jag blir galen!!"
Tystnad.

"Men mamma, det är ju inte du som kör? Jag tycker att man kasta böcker på dig i alla fall."