ur småbarnsträsket ...

I slutet av vårterminen har vi ett litet utvecklingssamtal med storans förskollärare. Allt ser ju så jättebra ut, storan är rena mönsterbarnet på dagis, men hon får gärna träna lite mer på att räkna. Hjälp, tänker jag, det har vi ju glömt!

Det är så mycket man ska lära sina barn. Jag känner mig ofta stressad över att barnen inte ska bli sena med att cykla, åka skridskor, åka skidor, simma, hjula, skriva sitt namn, kunna månaderna och veckodagarna, spela fotboll och träffa bollen ...

Det räcker med att hinta lite åt storan att vi ska räkna mer, så är hon igång. Och lillan hakar på. De är på precis samma nivå och räknar sig igenom hela sommarlovet.

Att gå upp för en trappa tar nu lite längre tid. För parallellt med att trappstegen ska räknas, ska spjälorna räknas. Och sitter man i en kupé ska antalet säten räknas. Sidorna i alla böcker räknas medan vi läser, och alla snäckor som plockas på stranden kontrollräknas.

Under lovet lär sig barnen med vuxenhjälp flera sällskapsspel: Othello, Nya Bondespelet, UNO och Yatzy. Ännu mer ska och kan räknas! Och barnen slänger sig med tusental hit och miljoner dit.

På Forum romanum i Rom försöker jag förklara lite för storan varför platsen är känd och vad som hände där, och att det är jättelänge sen.

"Vadå, är det tusen biljoner år, eller?"
"Nä, inte så länge. Tvåtusen eller så kan vi säga."
"Är tusen biljoner för mycket då?"
"Mmm."
"Är tusen biljoner mer än tiotusen?"
"Ja, det är mycket mera."
"För mycket?"
"Ja."
Tystnad.
"Mamma, tusen biljoner, det kan man säga bara nån gång i veckan, eller vad tycker du?"